Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Teater. Emil Hillberg. Af Gustaf af Geijerstam. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
238 gustaf af geijerstam.
JAGO.
»Arbetarens hustru», Repholt i »Ett
bebesök», Macbeth, mannen i Kjellands »På
hemvägen», Brand, Bratt i »Öfver förmåga»,
Kampe i »Det nya systemet», Corrado,
mannen i »Galeotto», Ulrik Brendel i
»Rosmersholm». Listan på hvad denne
skådespelare skapat, är större, än hvad man
under de senare årens relativa overksamhet
i allmänhet kommer ihåg.
Det gemensamma för alla de bästa af
de roller, hvilka Hillberg under sin
tidigare period utförde, var revolten,
brytningen med allt häfdvunnet. Antingen låg
detta, som i Gerdt, Brand, Bratt m. fl., i
själfva den karakter, hvari skådespelaren
inlade hela glöden af sin egen
revolutionära natur. Eller också låg detta i sättet,
hvarpå rollerna utfördes, i själfva det djärfva
trots, med hvilket han på scenen gaf
uttryck åt känslor och lidelser, för hvilka
en tamare konst icke hade plats. Den
kyliga cynism, hvarmed Repholts repliker
i den briljanta berättelsen i första aktens
slut borrade sig in i åhörarens sinne, var
af samma natur som Jagos stolta bravader
öfver sin storhet i det som är ondt. Och
i hertig de Septmonts försmådde Hillberg
alldeles i den första upplaga, han gaf af
rollen, att återgifva, hvad förf. egentligen
afsett. Han hoppade liksom öfver Dumas
uppfattning af denne ofarlige vibrion, hvars
lastbarhet icke är annat än ömklig fräckhet
och smuts, och när han vid ett senare
uppförande af »Främlingen» försökte närma
sin egen uppfattning till författarens, i
enlighet med hvad Coquelin gifvit i Paris
och Emil Poulsen i Köpenhamn, då svek
honom skaparkraften, och rollen blef utan
verkan. Men vid den första serien af
representationer af denna pjes gaf han en
fristående typ, som väl sprängde styckets ram,
men som var ett mästerverk. Hillberg gaf
en libertin, som kommit så långt i last,
att han trotsade på sin egen ondska. Han
kunde ej träffas af förebråelser eller
förbryllas af skrupler, helt enkelt emedan han
kommit öfver den gräns, där sådana finnas
till. Och när denne hertig de Septmonts
gick ut för att slåss, hade han samma mod
som vargen, hvilken väl af naturen är feg,
men som vågar lifvet af begär att få bitas.
Äfven här var det revolt i hans spel,
han tillät sig utbrott och naturljud, osköna
rörelser och allt annat än salongsmässiga
fasoner. Men han gjorde allt detta för att
tvinga igenom den typ, han ville framställa,
och verkan af hans framställning var alltid
den, att man mindes densamma, mindes
den så, att man i tanken länge efteråt
kunde vara sysselsatt med att utreda, hvad
skådespelaren ■— kanske utan att veta det
själf — sagt med ett lyckligt tonfall, ett
slående minspel, en instinktiv, uttrycksfull
gest.
Det intryck, man fick af Hillbergs spel,
var dessutom starkt nyanseradt. Han var
större i att framställa afgrunderna i
människosjälen än i att gifva intrycket af det
sublima. Och han ägde måhända just
därför något af den moderna romanens
begär att dissekera. Jag erinrar mig därvid
särskildt hans framställning af denna
förträffliga typ i Minna Canths »Arbetarens
hustru», hvars uppförande i sin helhet med
hrr Hillberg och Svedberg, fru Ulff och
fröken Sandell var en verklig högtidsdag.
Risto, arbetaren, är en man, som är
kvin-notjusare i sin krets, han är lat och
supig, feg och skrytsam, han har med ett
ord alla de dåliga sidor, hvilka öfverhufvud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
