Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Ur tvennes lif. Af Hilma Angered Strandberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ur tvennes lif.
259
Genast Anna såg främlingen vid
grinden blef han för henne som en gammal
tanke, som hennes gamla jag. Det var
första gången de mötte någon, som stod
i samband med deras fordna lif, och hon
förstod med nervös känslighet, hur han
skulle se, döma och känna.
Det lilla förmaket, hvars dörr ledde
direkt ut i det fria, var möbleradt som
motsvarande rum i de andra små husen.
En billig plyschmöbel, gjord efter samma
modell som tusen andra, köpt i de
kolossala storstadsetablissement, hvilka
tillhandahålla Amerikas arbetarklass
moderna artiklar af billigt material men
med prydligt snitt, från bandrullen till
giggen — på kredit. Japanskt
krimskrams fyllde hyllorna under utspända
pappersparasoll. Små fotografier och
oinramade studier på väggarne var det
enda, som skilde detta hem från de öfriga
i raden.
Almroth hade sjunkit ned i en
emmastol och kastat benen öfver hvarandra,
medan han vårdslöst lekte med
handskarna — en våg af svag parfym,
världslighet och säker elegans slog in med
honom i det tarfliga huset. Anna satt
och gömde händerna bakom stolens
armstöd — hon kände sig försagd — det
gick icke att taga det hela som en lek.
»Ja nu är det tio år sedan vi sågo
hvarandra», började Almroth.
»Var det tio, var det inte nio, ja
egentligen nio och ett halft», pratade
hon på måfå.
»Det var 83 på hösten — mins ni
inte det? På Frida Eks bröllop.»
»Ja — var det det — ja visst ja —
lefver hon än?»
»Lefver?! Hvarför skulle hon inte
lefva?»
»Ah jag yet inte, folk dör ju så myc-
ket». Hon skrattade, det hade hon inte
menat något med.
»Visst lefver hon! Har tre barn och —»
»Ah tre barn — kära — nå men
herr Almroth som är ända ut i Amerika
— det är väl till utställningen?»
»Ja, man skulle ju se det här
underlandet, men jag får säga —»
»Naturligtvis», afbröt Anna och kände
med ens fastare mark under fötterna,
»svenskarne förstår sig aldrig på
Amerika, när de komma för sitt nöje, det
är gammalt nytt, det liknar inte Europa,
och då är det sämre förstås».
»Ja det är just det, det är sämre på
alla sätt, tycker jag.»
»Det ska inte ses på det viset, det
har just hvad vi saknar därhemma, hvad
gör det då, om det skulle finnas saker,
som det inte har?»
»Ja, jag ser då ingenting som
Amerika skulle stå före uti.»
»Det är för ni inga ögon har det»,
bet Anna af.
Herr Almroth bockade sig halft
gene-radt.
Inte hade han kommit hit för att
käbbla om Amerikas värde. En liten
tystnad uppstod. Anna hörde Nils tassa
därofvanpå i strumplästen och satt i
invärtes raseri öfver, att han icke kom ner.
»Ja, var så god och fråga, fru
Fredman», sade gästen slutligen småleende,
»jag gissar det är tusen saker ni längtar
få höra.»
»Jag vet inte, hvad det skulle vara
precis», hon drog på orden, »det är
så länge sedan — man kommer så bort
från — från landsmän —»
»Ja, ni måtte vara ytterst ensam —,
att döma af — hela omgifningen», han
gjorde en liten gest och en lätt grimas
utåt, »så kan fru Fredman inte ha någon
att tala med just.»
»Ah så fina, trefliga människor som
här är, isynnerhet de infödda amerikan-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
