Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Ur tvennes lif. Af Hilma Angered Strandberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2
hilma angered strandberg.
Han gick ut för den lilla trappan med
raska steg, glad att visiten var gjord och
stolt öfver sin ädla ingifvelse.
Men icke väl hade han försvunnit
bakom huslängan, förr än det blef ett
underligt lif i det fjärde tegelhuset i
Strettonska räckan.
Anna stod på trappan och bredde
graciöst ut kjolarna med två fingrar,
under det hon gjorde en djup nigning.
»Adjö — adjö, snälla herrn»,
jollrade hon.
Och medan Nils skrattade lössläppt
sprang hon in och öppnade alla fönster.
»Nu luftar vi ut Europa», sade hon,
»det ska’ de ha, för de äro högfärdiga
och dumma och inte förstå —»
»Missis Fredman, hvarför bjöd inte
missis en gammal vän på lunch — he?»
afbröts hon elakt af Nils, som genast
med obeskrifligt välbehag lagt af sig
krage och halsduk och tändt sin cigarr.
Hon stannade framför honom, sägande
utan att låtsa om piken:
»Putte, ska’ vi?»
»Ja då», sade han, tog henne om
lifvet, höll stadigt fast cigarren i munnen
öfver hennes axel och dansade med
henne en yrande vals rundt kaminen,
som ruskade doft, medan de små
japanska figurerna skakade och sviktade och
parasollen fladdrade. Husen i Stretton
voro icke gjorda att dansa uti.
Därpå slet hon sig lös och flög yr
ut på gården med håret upplöst.
»Nu ska’ här sköljas och vridas —
Putte kom och hjälp mig!»
Han lunkade ut och tog några
kraftiga tag. Så hängde de upp tvätten i
det hvita solljuset under en mörkblå
himmel. Grannfrun kom och lade
armarna öfver planket och såg på och
nickade.
»Det är rätt, sä ska’ det vara», sade
hon under bullrande skratt.
Men på aftonen efter middagen, då
arbetet var slutadt och köket såg så
skinande klart och täckt ut, som blott
ett amerikanskt kök kan se ut, och
prärien låg ändlös och tyst i djupa
skuggor med ljusprickar härs och tvärs, och
grodorna kraxade i kärren, och millioner
insekter flögo och gnistrade i kvällens
mörker, och alla de små trapporna på
frontsidan voro fullsatta af hvilande män
i snöhvita skjortärmar och kvinnor i
ljusa, lätta dräkter med väl friseradt här
— då lade Anna sitt hufvud i Nils knä
under den milda himmelen och talade
och talade på det mål, som ingen här
förstod mer än de:
»Ser du — annat folk — de taga
allt det där på allvar — utifrån — men
vi ha liksom fortsatt leken midt i
allvaret.— förstår du?»
»Ja då.»
»Hvarför kan man inte leka som barn
midt i det allvarliga lifvet? som resande
i främmande land — hvarför kan man
inte ta det här fula som — som ett skämt
— när man inte kan få det vackra? Vi
äro väl lika kära i det vackra ändå —
Putte? Jag känner det, som om jag vore
en resande, som vet att: hemma har han
allt behagligt och trefligt — hvad gör
det då hur han har det på resan?
Sofver du?»
»Aldrig», ropade Nils klarvaken.
»Puttan är all right».
»Han ansåg oss för allvarliga,
etablerade människor, som hunnit hit och inte
längre! — asch det kan ju lätt ändra sig».
»Ja, det kan lätt ändra sig», sade
Nils sorglöst.
Han satt där åter trygg och tuggade
sin kära tobak. Hans själfkänsla var
återställd, han var ånyo härskare öfver
sitt lilla osköna hem, sina tankar, sina
drömmar och sin vilja. Den kunde bära
honom så långt som helst i den vida,
vida världen, men därmed var ej brädt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
