Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Bref till Verner v. Heidenstam. Af Ignotus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förstår ofta med nöd sina egna dikter.
Han har i regel mycket liten uppfattning
af hvad andra skrifva, i synnerhet af det
som går i motsatt riktning mot hans egen
produktion. De säga, att den store
kritikern är af ett alldeles särskildt skaplynne,
att han framför allt har med sig helt
införlifvat tidens tankesfer och att han är af
ett mångsidigt skaplynne. Detta och mera
sådant säga de tarfliga dagspoeternas
vapendragare, d. s. v. så skulle väl deras mening
lyda, om man sökte göra dem större
rättvisa än de förtjäna.
Och dock — hur ömkligt små äro ej
deras tankar! De förstå blott att värdera
den poesi, den konst, som så att säga går
från människa till människa. De ställa
det krafvet på poesien, att den icke blott
skall vara uttryck för skaldens inre, utan
äfven hafva sådan form, att den sätter
läsarens inre i rörelse. Ja, det finns t. o. m.
de, som äro så lumpna, att de rent af
mäta poesiens värde efter dess banala
förmåga att gifva lif åt samtidens
känslovärld. Är det då icke nog, att skalden
själf vid genomläsandet af sitt skaldestycke
förnimmer, låt vara blott en svag fläkt af
den eld, hvaraf han glödde, när han
nedskref sitt odödliga fast obegripliga verk?
Det kan ju hända, att en eller annan gång
€n läsares psykologiska förutsättningar äro
så likartade med skaldens, att skaldens sorg,
glädje och smärta blifva hans, äfven om
något sådant synes absolut orimligt för en
vanlig människa.
De ord i din afhandling, som uttrycka
min afsmak för rim och meter, rörde mig
särskildt. De visade mig, hur djupt du
inträngt i min naturel. Redan i Hans
Alienus har du framkastat samma tanke,
då du säger: »Prosan är en konst för
män, versen är en konst för
glasögonsormar.»[1] Hvad mena de dumma
människorna med detta kraf på välljud och
rytm i poesien? Hvad jag önskar, om
jag ger efter för den svagheten att gifva
uttryck för mitt inre, är ju att få något
slags form för min känsla, för min tanke.
Hvarför skall denna form dessutom vara
rytmisk, hvarför skall den klinga gratiöst
för andra människor? Hvarför skall jag
tänka på någon annan än mig själf? Kan
någon förstå mig, så är det bra. Hvarom inte,
så är det också bra. Och därmed basta.
De, som vilja din och min ståndpunkt
ändå djupare till lifs, och hvilka för visso
äro lika tarfliga som de, hvilka åberopa
klassicitetens exempel på litterär storhet, det
är de som säga, att skalden själf vinner
på att verkligt utforma sina tankar. De
finnas, som gå så långt i ömklighet, att
de nära nog synas hylla den för öfrigt så
djupe fast sorgligt klare Tegnérs ord:
»Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta.»
Dessa skulle helt enkelt hafva spö. Tänk
att vilja, att arbeta för, att sträfva för att
skrifva så, att folk begriper hvad man
menar! Det vore ju detsamma som att afsäga
sig att vara skald, främst skalden Ignotus!
Jag, skalden Ignotus, aktar ej skrifva för
annan publik än den okända, den, af
hvilken det finns högst en i hvarje
århundrade, och för hvilken jag är lika okänd
som för alla de andra, ty dessa enda, som
ensamma skulle kunnat förstå mig, de hafva
aldrig kommit att läsa mig.
Detta är mitt ödes tragik. Men jag
är tröstad. Mitt lifs idé har fått sin
förklaring genom dina odödliga bref! Därmed
är jag nöjd, och jag dör lika Ignotus som
jag varit i hela mitt lif.
Innan vi skiljas, skulle jag vilja rikta en
anmärkning, icke emot din uppsats, men
mot dina verser. Jag vet väl, käre vän,
att denna min förebråelse egentligen är
mycket banal, ty hur oefterhärmligt
komiskt klingar icke det alldagliga skriket
på konsekvens! Om jag dock skulle vika
för denna svaghet, skulle jag vilja säga,
att dina dikter icke ofta varit i samklang
med dina teorier. Hur skulle detta också
vara tänkbart, då de ju framkallat en
sådan entusiasm i allmänhetens hjärtan.
Den stormande fröjd, som dina
skaldestycken väckt till lif, borde värkligen göra
dig betänksam, huruvida du vandrar den
rätta vägen. Hvilken synd är t. ex. icke
— från högre ståndpunkt sedt — din dikt
Hemmet! Klar och genomskinlig som
kristall, innerlig och varm som en moders
smekning, förstås den lika väl af den störste
tänkaren som af den sentimentala
skolflickan. Detta är betänkligt. — Men,
enfin! när man skrifvit Inbillningens logik,
hvad betyder en eller annan fläck i solen!
Din vän Ignotus.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
