Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Litteratur. Två svenska romaner. II. Per Hallström: En gammal historia. Af Hjalmar Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på den tanken, att det som hon gör icke
skulle vara rätt. Då vi nå fram till den
stora scen, som är bokens knutpunkt, då
möjligheten, som vi ha sett spira under
våra ögon, af henne klubbas ned och
stoppas i ett mörkt hål — en scen, som i
förbigående sagdt är uppfylld af denna
beslöjade tragik, som gör att en flegmatisk
natur kanhända finner den föga märkvärdig,
medan jag å andra sidan mycket väl
kan förstå, att den hos mera hysteriska
läsare kan framkalla ett behof af att sparka
och skrika — då vi nå fram till denna
scen, ha vi ovillkorligen en känsla, af att
här begås en förbrytelse. Men den begås
med så lätt hand och så lugnt samvete,
och med ett så kvickt löje öfver de vissna
läpparna, att vi måste låta förbryterskan
göra en smakfull sortie från scenen med
hela vår respekt som behållning, medan
vår indignation riktar sig mot något
obestämbart allmänt; mot ålderdomen, nej, icke
heller mot den; mot världsstyrelsen, mot
lifvet; mot något oansvarigt och oåtkomligt.
Det finnes människor, som nära nog från
födelsen äga gåfvan att draga allas blickar
till sig och tvinga alla att lyssna till deras
ord, antingen de förtjäna det eller icke.
Gamla fru Berg är en sådan figur: så länge
hon är med, knuffar hon alla de andra åt
sidan. Författaren har känt och väl också
afsett detta; men han har också velat göra
rättvisa åt Andreas och Anne-Marie, och
i det syftet har epilogen blifvit till. En
och annan har sagt, att berättelsen skulle
gjort en ännu starkare verkan, om denna
epilog varit borta. Jag kan icke inse detta.
Historien är ju där redan, helstöpt, gjuten.
Kan dess värde förringas däraf, att den
suppleras med en efterskrift, som ger den
en djupare fond och en större räckvidd?
Ty det gör denna epilog. Den sprider
en ny dagar öfver de två unga genom att
gifva oss tillfälle att se in i deras existens
efter den katastrof, som blef gränsmärket
mellan ljus och skugga i deras lif; och
den ger en starkare färg åt den tid, på
hvilken historien spelar, genom att ställa
den i relief mot vår egen. Själfva
historien domineras af den segrande parten;
epilogen är helgad åt de slagne, och den
visar oss, att deras nederlag, djupare sedt,
ockå var hennes, den gamlas, fast hon icke
lefde länge nog att bevittna det. Andreas
skymtar förbi som en förfallen skugga, och
Anne-Marie lefver också hon en skuggas
lif i ett äktenskap utan sol.
Tidsfärgen i »En gammal historia»
framträder icke med något anspråk på intresse
specielt för sig; den är likafullt träffad
med intuitivt mästerskap, och kanhända
är det just frånvaron af hvarje märkbar
»Absicht» i det hänseendet som gör att
den verkar så varmt och så äkta.
Särskildt skarpt bryter den af mot bakgrunden
af vår egen rikare men brokiga och
stillösa tid, som skiljer sig från alla andra
tider därigenom, att ingen kan säga hvad
den egentligen är. Än visar den oss en
åldrad fysionomi, om icke just väl
bibehållen, så åtminstone assez bien maquillée,
liksom en gammal kokett, som ej längre
nöjer sig med puder och smink utan också
smetar gips i sina rynkor och gropar, och
som längesedan har tröttnat på att göra
någon hemlighet af sina toalettknep. Än åter
öppnar den oss nya utsikter och lockar
med nya löften så, som endast en ung och
stark tid kan locka och lofva. Den låter
sig karakteriseras af allting och hvad som
hälst, utom af enhet och stil.
Hvad slutligen det stilistiska beträffar, står
Per Hallström i »En gammal historia» på
sitt högsta hittills. Hans satsbyggnad, som
förut någon gång har lidit af en viss
svåröfverskådlighet, är här enkel och klar, på
samma gång som hans stils skarpaste
karakteristikon, dess utprägladt fallande rytm,
gör sig gällande lika starkt som någonsin.
Han börjar hälst meningen eller satsen
med det eller de ord, på hvilka för
tanken som för örat hela tyngden ligger, och
som sedan draga efter sig en stundom väl
lång svans af tonlösa biord. Det ligger
häri en tendens att söka närma
skriftspråket till talet, att låta frasen vinna i
otvungenhet och naturlighet, om det också
någon gång måste ske på bekostnad af dess
rytmiska välljud.
»En gammal historia» är både till ämnet
och till behandlingen ett djupt egenartadt
konstverk. Minst af allt gör den intryck af att
dess författare med den velat söka sig
vägen till den stora publiken. Som bekant
har han det oaktadt funnit den, och den
stora publiken har därmed hedrat sig —
för en gångs skull.
Hjalmar Söderberg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
