Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - En sommarvandring i Östergötland. Af Mathilda Lönnberg. Med 5 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN SOMMARVANDRING 1 ÖSTERGÖTLAND.
2 97
bordet och satte fram glas. Det är
ett egendomligt par. Den ena är liten
till växten som ett tio års barn, men
ansiktet ser ut att vara vida äldre. Hon
är också omkring trettio år gammal.
Den andra har en fullväxt kvinnas
vanliga kroppsstorlek, men ansiktet
påminner om ett blygt barn af vid pass tio
år. Ett sakta smålöje ligger öfver
hennes mun, och ögonen äro sänkta.
Märker hon, att någons blick hvilar på henne,
vänder hon bort hufvudet. Den andra
systern talar till henne, hon blott
småler och tiger. »Hon är svag», säger
modern, — »men hon är som ett
oskyldigt barn, alltid vänlig och leende,
fastän hon intet förstånd har.»
Vår värdinna går ut och in under
åtskilliga bestyr. Hon hämtar vatten
och tar in saft, så hjärtligt glad att hon
har något att bjuda oss. Den unga
franskan ser sig om på alla håll och
frågar, när vi underrättat om vårt besök,
och huru lång tid denna kvinna haft för
att få sitt hem i ett så mönstergilt skick.
På vårt svar, att vi alldeles icke
underrättat henne på förhand, utan kommo
oväntade, och att det var hemmet i
hvardagslag, kunde hon icke nog uttrycka
sin förundran öfver den snygghet och
ordning, som rådde. Och när hon så
hörde, att vår värdinna tänkte städa
riktigt fint dagen därpå, fann hon inga ord
för att uttrycka, hvilken »excessive»
renlighet man träffade i Sverige.
»Elie est donc riche cette femme?»
säger hon, visande på de framsatta
glasen och saften.
När hon då fick höra, att vår
värdinna endast hade, hvad hon och hennes
man —- en vanlig dagakarl — förtjänade,
slog franskan ihop händerna och
utbrast:
»Comme on est hospitalier en Suède!»
Vi kunde icke förneka detta, hvarpå
hon tillade helt öppenhjärtigt:
»Oh, cela n’arrivera jamais en France».
Ja, det är på en gång ett fel och en
förtjänst hos oss svenskar. Vår sista
brödbit äro vi färdiga att dela med en
gäst, och vi göra det med glädje, utan
tanke på vedergällning och utan att
reflektera öfver, om vi, strängt taget, hafva
råd att vara gästfria eller icke. Den,
som träder inom vår dörr, är vår vän,
åtminstone så länge som han vistas
under vårt tak.
Vi hafva nu läskat oss med saften
och bedja därpå vår värdinna att få låna
en ökstock öfver sjön, enär vi hafva för
afsikt att besöka gamla Risinge kyrka,
nu mera öde och öfvergifven. Alltid
tjänstaktig, är hon villig att själf ro oss
öfver sjön, men vi afböja detta anbud.
Vi kunna godt ro själfva, ehuru vi äro
tacksamma, om ekan kan få stå kvar,
tills vi återvända. Och så säga vi ett
farväl så länge och gå ned till stranden
genom den lilla trädgården. Vår
värdinna följer oss till sjön, hon ser till att
ekan är torröst och hjälper oss att skjuta
ut den samma. Vi stiga uti, och hon
står kvar en stund, skuggar för ögonen
med handen och småler. Hvad hon ser
glad, lugn och förnöjd ut, där hon står
i solskenet! Likväl torde få kvinnor
hafva lidit mer. Vill ni höra hennes
historia?
Margreta är dotter af fattiga
föräldrar och kom tidigt ut för att tjäna.
Hon var rask och godlynt, icke vacker
men ung och frisk. Fastän arbetet var
styft, tröttnade hon icke, utan kände sig
väl till mods, ja lycklig. Hemmet var
aflägset, och hon hörde blott sällan något
från föräldrarne, men hon kände sig icke
synnerligen orolig däröfver. »De äro i
Guds hand», — visste hon, och det var
Margreta också, och det visste de.
Trygga i detta medvetande, kunde de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
