Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Litteratur. Björnstjerne Björnson och den sociala frågan. Af Helmer Key
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BJÖRNSTJERNE BJÖRNSON OCH DEN SOCIALA FRÅGAN.
325
starkare och mera allmängiltig än den, som
religionen kan lämna. Religionen bygger
nämligen på känslan, vetenskapen på
förståndet. En kunskap är identisk för två
individer, om den uteslutande baserar sig
på tanken men icke för så vidt som den
har sina rötter i tron. Ty så fort det
blandar sig en smula tro i en idé, så får den
strax en mer personlig färg, och individerna
börja därigenom att skiljas åt. Vetandet
är därför en mäktig faktor i det
sociala förståndets utveckling. Och det är
icke endast det sociala förståndet, som
genom vetandet blir rikare och bättre
systematiserad^ det är också, genom
återverkan från förståndet, den sociala känslan och
viljan. Sammanfattningen af de
vetenskapliga idéerna af alla möjliga slag med deras
motsvarande känslor afla sedan
motsvarande handlingar icke blott hos individerna
utan också hos det kollektiva medvetandet,
eller, med andra ord, det skapas ett sätt att
handla, gemensamt för alla, som dela dessa
idéer.
Individer af olika karakter och ställning
finna en anknytningspunkt i de sanningar,
som gemensamma impulser ingifva dem,
och bilda därigenom en andlig organism.
Det är på detta sätt som den moderna
sociala vétenskapen i vetandet söker den
enhet, religionen icke längre kan skänka.
Men innan vetenskapen uppnått denna
allt omfattande betydelse, om den öfver
hufvud taget någonsin uppnår den, återstå
för visso ännu många viktiga
utvecklingsstadier att passera. Den sociala revolution,
som t. ex. socialisterna tala om och som
med ens skulle kunna kullkasta det
bestående för att i stället införa en på nya
vetenskapliga grunder organiserad ståt, är icke
annat än en tom fras. Denna revolution,
hvilken närmast skulle gå ut på att bringa
det s. k. fjärde ståndet, proletariatet, till
makten, skulle säkert icke kunna
åstadkomma något annat än en högst beklaglig
ekonomisk kris till oöfverskådlig skada för
framåtskridande och kultur.
Man får därför icke förneka den
socialistiska rörelsens stora betydelse. Genom
de vetenskapliga undersökningar, till hvilka
partiets kollektivistiska sträfvanden gifvit
anledning, hafva många svagheter i det
rent individualistiska idealet blottats. Man
har t. ex. påvisat det stora slöseri med
arbetskraft och pengar, som den fria kon-
kurrensen med nödvändighet för med sig.
Svårigheten ligger i att finna ett lämpligt
jämviktsförhållande mellan den personliga
frihetens princip och samhällets rätt till
rättsliga inskränkningar i denna i och för
det »allmännas» väl.
Socialismens grundtanke var från början
kollektivistisk. Staten skulle ensam
öfvertaga all egendom, lös och fast, blifva
ensam jordbesittare och ensam kapitalist.
Samhällsmedlemmarne skulle blifva att
betrakta såsom en ofantlig massa i
statens tjänst anställda ämbetsmän med i
det närmaste lika stor lön per man.
Denna sträfvan finnes väl ännu i teorien,
men i praktiken hafva socialisterna, såsom
vi snart skola finna, i allmänhet något
prutat af på sina fordringar i detta
hänseende. Det rent socialistiska har så
småningom blifvit stridsmedel, icke stridsmål.
Det har också visat sig allt tydligare,
att hela det socialistiska sträfvandet,
praktiskt sedt, icke innebär något annat än
arbetarnas emancipationskamp till
politiskt likaberättigande med samhällets öfriga
klasser.
Socialismen har emellertid utöfvat ett
icke obetydligt inflytande på vårt
århundrades nationalekonomiska vetenskap. Dess
egentlige teoretiker, tysken Karl Marx,
ansåg sig genom sin nya värdeteori hafva
bevisat öfverensstämmelsen mellan
nationalekonomiens lagar och det kollektivistiska
idealet. Värdets princip var enligt honom
arbetet, eller, med andra ord, en vara ägde
värde, emedan mänskligt arbete blifvit däri
kristalliseradt. Hans lärjungar utdrogo sedan
principens yttersta konsekvenser, bland dessa
särskildt den socialistiske vetenskapsmannen
Karl Rodbertus, enligt hvilken arbetets
värde borde bestämmas icke efter dess
inneboende förtjänst eller efter tillgång och
efterfrågan utan efter tidslängden för dess
utförande.
Mer eller mindre socialistiska läror
inträngde i midten af detta århundrade litet
hvarstädes uti vetenskapsmännens
uppfattning. Så t. ex. i Tyskland i den
nationalekonomiska riktning, som fått namn af den
historiska skolan, hvilkens sträfvan närmast
gick ut på att inom nationalekonomiens
område tillämpa den komparativa
historieforskningens metod. Denna skola ställde,
jämförd med den äldre frihandelsskolan,
större anspråk på statens medverkan till det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
