Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Konst. Om dilettantismen inom konsten. Af Tor Hedberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.336
TOR HEDBERG.
att måla en tafla är en sak, att gifva t. ex.
en bok eller en porslinsservis dess
konstnärliga utstyrsel en annan, och att måla
taflor på bokpärmar eller tallrikar är och
förblir, så vidt jag förstår, ett oting. Likaså
tror jag, att det i vår tid så florerande
färgtrycket är en konstnärlig förvillelse.
Att trycka färger är att beröfva dem deras
lif. Inom de reproducerande konsterna är
teckningen a och o, färgen må på sin höjd
komma med som tjänande syster, blygsamt
och diskret, den får icke tränga sig fram
som herre. Eller också må den hafva sin
plats, där man åsyftar en stark, i ögonen
fallande verkan, såsom vid affischer och
dylikt; vid all intimare konst skadar den
tryckta färgen det konstnärliga intrycket,
därför att den saknar det pulserande lif,
som endast handen kan förläna den.
Åt-minstone är detta fallet på färgtryckets
nuvarande ståndpunkt.
En annan sak, som tyder på bristande
stilkänsla, är att för dekorativa ändamål
använda motiv, hämtade direkt ur naturen,
utan att förut underkasta dem en
konstnärlig bearbetning. All dekorativ konst
måste vara mer eller mindre stiliserad. En
oförmedlad realism i detta afseende kan
visserligen för en tid »slå an» men tröttar
snart och medgifver ingen verklig och
varaktig utveckling. Det blir blott ett
oafbrutet uppsökande af nya, originela motiv,
ett utväljande i stället för en utveckling.
Och där förefinnes icke det innerliga
samband mellan det dekorativa och det
struk-tiva elementet, som är ett lifsvillkor för
en verklig konstindustriel uppblomstring.
Äfven här åstadkommes icke något
varaktigt uppsving utan allvarligt studium och
hängifvet arbete.
Må området för den konstnärliga
verksamheten ständigt utvidgas, men må
därför de konstnärliga fordringarne icke sänkas
utan tvärt om höjas. Man talar i vår tid
mycket om att konsten bör populariseras;
jag anser nu detta uttryck tämligen illa
valdt, ty målet, som vi böra sträfva efter,
är väl snarare, att folket, den stora
massan må blifva konstnärligt mottaglig. Men
då är frågan, hur detta mål i längden
skall kunna vinnas. Jag tror icke, att det
vinnes därigenom, att konstnären prutar af
på sina egna fordringar och af
opportuni-tetshänsyn ställer sig på en lägre
ståndpunkt än den, hans förmåga och hans egen
uppfattning anvisa honom. Allt medvetet
sträfvande efter popularitet är lika dumt
som förkastligt, ty för det första leder det
icke, åtminstone icke i längden, till det
mål som eftersträfvas, och för det andra
slappar och undergräfver det förmågan.
Det är som när äldre personer skola tala
med barn och söka ställa sig på en
inbil-ladt, barnslig ståndpunkt; barnen märka nog
förfalskningen och låta icke narra sig
däraf, Det bästa är att tala sa godt man
förstår; då skola barnen förstå däraf så
mycket de kunna och förstå det på sitt
barnsliga sätt. På samma sätt med
konstnären; må han alltid sträfva efter att göra
sitt bästa och fullfölja sina intentioner så
helt och fullt ut, som han mäktar.
Huruvida hans verk sedan blir populärt eller
icke, det beror på hans lynnesriktning,
arten af hans begåfning eller tillfälliga yttre
omständigheter. Men vare sig det blir
det eller icke, har det fyllt sin plats och
haft sin betydelse. Men har han, äfven i
de bästa afsikter, medvetet gått, så att
säga, nedom sig själf, så har han endast
åstadkommit en förfalskning, och som
sådant kommer hans verk förr eller senare
att blifva dömdt.
Det fordras helt visst en ovanligt starkt
utpräglad konstnärsindividualitet för att icke
i vår tids jäktande konstlif och under den
lifliga växelverkan, som äger rum mellan
skilda skolor och skilda länder, alldeles
tappa bort sig själf och förfalla till ett
planlöst famlande. Eller också fordras
det ett energiskt, hängifvet arbete, buret
af en hög tanke om konsten och fotadt på
grundliga kunskaper. Den, som kan sin
konst, styr lättare sin kurs än den, som är
dilettant däri. Det förra står endast ett
fåtal, det senare står alla till buds, och
min tro är, att genom ett sådant arbete
skall så småningom ur det nuvarande
virr-varret växa upp en för vår tid och dess
innersta behof och sträfvanden
karakteristisk stil, som samlar de spridda viljorna
och får dem, om ock på skilda banor, mot
ett gemensamt mål. Åtminstone är detta
den enda möjliga vägen.
Tor Hedberg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
