Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Fridtjof Nansen. Af Gustaf Åsbrink. Med 8 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
92
GUSTAF ÅSBRINK.
ligen sjökapten Otto Sverdrup, d. v.
löjtnant O. Chr. Dietrichson och Kristian
Kristiansen samt lapparne Balto och
Rävna. Från Island begåfvo de sig mot
Grönland med sälfångstfartyget Jason,
hvilket de den 17 juli i båt lämnade
midt för Sermilikfjorden nära 66:e
breddgraden. Det var Nansens mening att
från denna fjord gå öfver isen till
Kri-stianshaab.
Men ödet hade annorlunda beslutit.
De kommo fast i drifisen och fördes allt
längre söderut, ända nedom den Ö2:a
breddgraden, under det de sväfvade i de
mest öfverhängande lifsfaror.
Modet svek dem dock icke, och när
de slutligen sluppo ut ur isen, rodde de
tillbaka norrut ända till Umivik något
norr om breddgraden. Här började
vandringen öfver isen. Provianten och
den öfriga utrustningen, bl. a. ett tält
och sofsäckar, förde de med sig på
kälkar. På grund af den långt framskridna
tiden — det var nu den 17 augusti —
ställde Nansen kosan till Godthaab i
stället för till Kristianshaab, hvarigenom
vägen betydligt förkortades.
Denna isvandring har Nansen skildrat
i sin bok »På skidor genom Grönland»,
i hvilken han ock framlagt
expeditionens vetenskapliga resultat. Det var en
svår vandring — kölden var somliga
nätter ända till 450 C., snöstormar
rasade, och terrängen var på sina ställen
ytterst oländig. Efter under af energi
och uthållighet anlände dock
expeditionen den 26 september till inlandsisens
kant pä västkusten, och några dagar
senare voro alla välbehållna i Godthaab,
där de mottogos på det gästfriaste och
öfvervintrade, enär det sista fartyget för
året till Europa redan hade afgått.
Denna vinter använde Nansen till att
studera eskimåernas lif. Han lärde sig
deras språk, lefde med dem i deras
kojor, deltog i deras jaktfärder, lärde sig
ro i kajak och satte sig in i deras
åskådningssätt. Han har på ett öfver hufvud
taget sympatiskt sätt skildrat detta till
undergång dömda naturfolk i arbetet
»Eskimålif».
Våren 1889 lämnade expeditionen
Grönland och anlände den 21 maj till
Köpenhamn och den 30:e till Kristiania, där
Nansen och hans män mottogos med
hänförelse.
Hans första stordåd var nu fullbordadt,
och hans namn flög öfver hela världen.
Konservatorsplatsen vid zootomiska mo
seet i Kristiania erbjöds honom nu, och
han mottog denna plats. Vidare blef han
medlem af en hel mängd geografiska och
andra lärda sällskap, erhöll guldmedaljer
— bland dem Vegamedaljen — samt
rönte andra bevis på erkännande; sålunda
blef han riddare af St. Olofs- och
Danne-brogsordnarna.
Följd af sin unga hustru Eva, född
Sars, med hvilken han på hösten hade
ingått äktenskap*, begaf han sig nu ut
på en resa till England, till Frankrike
och därefter till Stockholm, där vid ett
möte i Sällskapet för antropologi och
geografi den ofvannämnda Vegamedaljen
öfverlämnades genom professor Retzius.
Den närmast följande tiden var
Nansen hufvudsakligen upptagen af att
författa sina böcker om Grönland, och det
fick han till slut göra under eget tak,
nämligen i sin villa »Godthaab», som
blef färdig i mars 1890.
Emellertid hade hos honom tanken pä
att finna nordpolen mognat — detta sä
många polarresandes förgäfves
eftersträfvade mål. Redan 1890 hade han i
tidskriften »Naturen» framlagt en »plan
till en ny polarexpedition». Det nya i
* Fru Nansen är systerdotter till skalden
Welhaven. Hon har som bekant gjort sig ett namn som
framstående sångerska. I hennes äktenskap med
Fridtjof Nansen har födts dottern Liv.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
