Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Femte kapitlet ur En lyckoriddare. Berättelse af Harald Molander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3 6°
HARALD MOLANDER.
»Gyldenstern . . .?» mumlade öfversten
och funderade. »Schwensk . . . han må
vara dansk.»
»Gyllenstiernorna i Danmark känner
jag», sade herr Niels, »men ...»
Hm... från Frankrike?» inföll
doktorn, och sökte draga sig något till
minnes. »Jag hörde för icke många dagar
sedan nämnas en Friherre Gyllenstjerna,
som varit drabant hos franska
Kungen . . . men han stupade vid La
Rochelle i tjor...»
I detsamma afbröts han af mäster
Antonius, som puffade honom i ryggen
och pekade åt dörren.
»Där är han!»
»Hvem ?»
»Den svenske Friherrn ...»
»Han!»
Doktorn sprang upp med ett utrop af
häpnad, och den svenske friherren
tycktes ej blifva mindre förvånad. Det var
Andreas Anundi och Lauritz Wiwalt,
hvilka ånyo och lika oförmodadt som i
Magdeburg stodo ansikte mot ansikte.
Anders hade några dagar tidigare
ankommit till Lübeck på det pass, som
varit afsedt för Wiwalt, och stannat där
i brist på penningar samt i ovisshet om
hvart han vidare skulle styra kosan.
Bekantskapen med de svenska officerarne
och den danske adelsmannen hade
emellertid afgjort frågan så till vida, att han
beslutit göra ressällskap med någon af
dessa. Om han komme med herr Niels
till Köpenhamn eller med de andra till
Danzig, var honom likgiltigt.
Hufvudsaken var att välja den reskamrat, som
befunnes villigast att lösa pä pungen.
Wiwalt hade däremot haft åtskilliga
svårigheter att bekämpa, nödgats taga
omvägar och med sitt pass på Stettin
näppeligen uppnått Lübeck, om ej hans
djärfhet och fyndighet i farans stund stått
honom bi, och om han ej haft en tjänare, till
hvilkens erfarenhet och trohet han funnit
sig kunna sätta full tillit. Men med de
nya förhoppningarne hade hela hans
beslutsamhet och oförvägenhet återvändt,
ytterligare stärkta genom medvetandet
om, att han vore stadd i lofliga ärenden.
Och Clement hade, ända sedan Wiwalt
räddade hans nacke i Schönebeck,
intagits af en vördnad och en tillgifvenhet
för sin husbonde, hvilka under resans
växlande öden slagit allt djupare rötter;
hvartill kom, att han i djupet af sitt
hjärta var öfvertygad om sin herres
förnäma börd, det månde hänga ihop hur
det ville med den franska fullmakten.
När Wiwalt ändtligen, på sjätte
dagen efter afresan från Magdeburg, inemot
aftonen ankom till Lübeck, möttes han
där af samma missöde, för hvars skull
han undvikit Stettin. Clement, som
tidigt följande morgon skickades ut för
att förskaffa skeppslägenhet till Danzig
eller Elbingen, återvände med beskedet,
att ingen sådan stode att få. Och goda
råd voro dyra. Men det var
tjänaren som denna gång trodde sig finna
det rätta. Han begaf sig åter ut på
ströftåg och återvände med andan i halsen
för att förmäla, att kung Christiern hade
en kommissarie i staden, som han
besökt, och som förklarat sig villig att
utfärda fripass genom Danmark, om den
resande allenast kunde förete bevis på,
att han vore svensk adelsman; han hade
samma morgon utfärdat ett dylikt för en
svensk kurir från Hamburg.
»Erik Gyllenstjernas fullmakt!»
utropade Wiwalt.
Men han ändrade strax därpå mening.
Dels misshagade det honom att under
för handen varande omständigheter resa.
under falskt namn, och dels äfventyrade
han att bli upptäckt, innan det vore
möjligt att åter aflägga det.
Men Clement var af annan mening.
»Snack, Ers Nåd!» utropade han. »Med
förlof, snack och glisneri! Har någon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
