Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Femte kapitlet ur En lyckoriddare. Berättelse af Harald Molander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3 6°
HARALD MOLANDER.
den opp och kommer tomhändt igen . . .
Ach, Spass!... Min puppa, hon vet ändock,
att det är för henne jag lefver och för
Kungen jag slåss och för Schwerge jag
dör! Och därför är jag lika
välko-om-men, li-ika välk-o-o-oh ...»
Han började sjunga på orden, och
hans hufvud sjönk långsamt med mot
bröstet.
»Setz an, svarta Doctor!» ropade
Wi-walt.
Anders, som halfsof med armarna på
bordet, spratt upp och stirrade pä
honom.
»Setz an!» upprepade Wiwalt
skrattande och sköt några glas under hans
näsa. »Tre på rad! Möre palatino, ne
gutta supersit!»
»Ne gutta sup . . . sup . . . su-up ...»
lallade Anders.
Men när han skulle höja det första
glaset, förlorade han jämnvigten och åkte
ned under bordet.
Många andra hade emellertid gjort så
fore honom, den hetaste dryckeskämpen
var öfverstånden, och den ena hälften
af Krämare-Compagniet var som bäst i
färd med att bära bort den andra.
Larmet aftog, och så småningom blef salen
tyst och tom.
Ett par lampetter med sömniga
ljusstumpar blänkte på väggarne, stolar och
bänkar lågo vräkta om hvarandra, och
på borden speglade sig tennkannor och
stop i ölet och vinskvättarne, som
långsamt droppade ned på golfvet och i
breda rännilar banade sig väg mellan
söndertrampade kvistar, afbrutna
pipskaft och krossade glas. Och ett tungt
moln af tobaksrök, som skymde taket,
drog sig i slingrande vågor genom de
öppna fönstren ut i mörkret på torget,
där nattregnet sakta trummade på Sanct
Jacobi koppartak.
Mäster Antonius halflåg öfver disken
med kritbiten i hand och räknade sina
streck och kors. Anders snarkade doft
under bordet, och öfversten sof med
hufvudet mot axeln på Wiwalt, som ännu
höll sig rak men tveka.de om sin
förmåga att uppbära den friherrliga
värdigheten, om han kom på benen.
Kaptenen hade tagit en af krogpigorna i knäet,
och herr Niels satt kvar på
bordskanten med lutan i famnen, knäppte matt
därpå och gnolade ensam sin refräng:
»Ohne Groll
Sauf’ dich voll
Und lege dich nieder!
Dann steh’ auf,
Und dann sauf,
Und besauf’ dich wieder . . .»
»Clement!» ropade Wiwalt.
Dörren till köket slogs upp med en
skräll, och Clement steg in. Han
tycktes . ej heller ha saknat välfägnad. Han
haltade ej längre, han var lika osäker på
båda sina ben.
»Förfråga dig efter Doctorns kammare
och bär honom däropp!» befallde
Wiwalt.
Detta blef signalen till uppbrott.
Kaptenen försköt sin flicka och tog i
stället sin öfverste på ryggen, Clement
linkade efter med Anders, Wiwalt klef i
spetsen med en ljusstake i handen, och
sist kom herr Niels, som bar sin luta
under armen och svor på att sjunga till
ljusan dag.
Men vid dörren uppstod ett
oförmodadt hinder. Kaptenen tvärstannade och
förklarade sig ej kunna komma längre,
emedan rangrulla och etikett förbjödo
honom att gå före sin öfverste ut genom
dörren. Detta lät sig dock svårligen
undvika, eftersom han bar honom på
ryggen. Men kaptenen vittnade, att hans
respekt vore omutlig, afvisade hvarje
medlingsförslag med stegrad hetta och
uppfordrade slutligen friherren såsom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
