Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - En historisk vandring genom Stockholm. Af Ellen Fries. Med 11 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
138
ELL KN FRIES.
gan. Men husets undre botten och
dess källare äro vida äldre än från
denna tid. De äro lämningar af det
gamla Svartbrödra- eller
Dominikanerklostret. En snickeriverkstad, några
bodar och ett upplagskontor äro inhysta i
de gamla munkboningarna. De väldiga
murarna, de präktiga, tiderna trotsande
hvalfven visa hän på deras ursprungliga
användning.
Till Svartbrödraklostret knyta sig flere
tilldragelser från medeltiden. Där
uppehöllo sig både Karl Knutsson och Sten
Sture d. ä. på sina Stockholmsbesök.
Klostret indrogs af Gustaf Vasa, som
lät rifva en del af dess byggnader,
och kyrkogården uthyrdes till en läkare,
som använde densamma till kryddgård
för medicinalväxter.
Den gamle Messenius kväder därom:
»Där kyrkan var, örtagård blef.
Sig till gagn en doktor det dref.
Han gjorde som en fåvitsk man,
för Gud aldrig det svara kan.
Ej må förgänglig ört gro,
där som de himmelska ha ro.»
Men, tillägger denne författare, det
skedde värre saker än så på Stockholms
gamla kyrkogårdar med de dödas ben;
de skickades till konungens krutkvarn för
beredande af salpeter, dock, fortsätter han:
»Ej är kristligit i väder
så skjuta sina förfäder.»
Från folkungarnes tidehvarf
härstammar äfven det på Kedjeskär anlagda
gråmunkeklostret. I dess kyrka, vår
nuvarande Riddarholmskyrka, hvilar själfve
grundläggaren, Magnus Ladulås. Han
var en kyrkan tillgifven man, så att han
ock af prelaterna fick ärenamnet
»Kyrkans heligaste son» och »salighetens
betjänt», och när han gifvit S:t Franciscus
ett kloster, skulle ock dennes goda vän
S:ta Clara hafva sitt.
Uti krönikan vi ofvan anfört står:
»Sedan drog kungen ut med bång,
på norremalm, som jag har sport,
där afmättes en laglig ort
för det kloster som heter nu
S:ta Clara — — —
Och när han själf med härlig prakt
den första stenen hade lagt,
hölls där banquette. Den rände dust,
som bland herrarne hade lust.»
Om ni har varit ute vid Brunnsviken
och minnes dess lummiga och kuperade
stränder, så vet ni ock, huru den lilla sjö
såg ut, vid hvars strand på en hög udde
Magnus Ladulås anlade S:ta Claras kloster.
Dess murar och torn speglade sig i den
vackra insjön. Nu finnes blott en smal
kanal mellan utfyllda, låga stränder, en
kanal som nästan till hån bibehållit det
historiska namnet »Klara sjö».
Det är ej heller mer än namnet som
vi ha kvar af medeltidens S:ta Clara.
Gustaf Vasa lät nedbryta det gamla
klostret och dess kyrka, och Johan III lät
från grunden uppmura den Klara kyrka,
som i våra dagar restaurerats och fått
sitt höga, smäckra torn.
Vid Klara kyrka beträda vi dock,
att jag så må säga, den äldsta
kulturpunkt på Norrmalm — däri ligger dess
betydelse.
Från Magnus Ladulås’ tid blef
Stockholm Sveriges främsta stad. Hans son
Birger firade här sitt bröllop med den
danska konungadottern Märta.
Bröllopet firades enligt rimkrönikan med stor
ståt. Brud och brudgum voro klädda i
guldsömmade kläder och omgifna af
talrika. riddare i skimrande rustningar.
Framför konungen bars ett präktigt banér
med folkungarnes vapen, det krönta
gyllene lejonet, upprätt öfver tre
snedbjälkar — och öfver honom bars på fyra
stänger ett guldvirkadt täcke — allt
nyheter för de goda Stockholmsborna, som
trängde sig kring sin unge konung och
hans bröder. Då firades ock det första
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
