Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Ett svenskt skaldöde. Skildradt af Gustaf af Geijerstam. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ETT SVENSKT SKALDEÖDE.
4O3
tande sig fram på obanade vägar, till
dess han finner den låga trappan till det
gråa huset, där han slitit ondt, tjutit om
nätterna och svultit, men där han hörde
kända röster och visste sig hemma. Hade
han ej kunnat vända hem, skulle han
hafva förtvinat af brist på hemkänsla,
liksom renarna på Skansen, hvilka
förtviflade gnida sina kroppar mot de af
solen upphettade stenarna af längtan efter
fjällens snö.
Pelle Molin kom emellertid hem, och
han fick tid på sig att känna hela
motsatsen mellan den längtan, som en gång
drog honom ut, och den, hvilken så snart
förde honom tillbaka. I hans bref är det
som om zigenarlynnet kämpade med
bond-lynnet en hård kamp, och under denna
tid förefaller det, som om det senare
behållit segern. Envist och trögt höll det
honom kvar på samma plats — Näsåker
i norra Ångermanland ej långt från hans
eget hem — och fruktan att rent af gå
under af armod synes hafva bundit
honom vid jorden.
Då kom en man vandrande, hvilken
hade något af samma blod i sina ådror
som Molin själf. Det var en ung
medicine kandidat, hvilken för sitt nöjes skull
vandrade genom Norrland. Han kom
en dag in i huset, där Molin bodde,
och de båda männen möttes på trappan.
Molin hade emellertid i denna
undangömda trakt af världen lika litet som
annorstädes lefvat i fred med sin
omgifning. Han fick människor antingen till
fiender eller till beundrare. Bland andra
sysslor, som han åtagit sig, var äfven
den att i sin hembygd under dessa år
fungera som ett slags själfgjord advokat.
Han ådagalade därvid det slags
hänsynslöshet, som i allmänhet utmärkte
honom — och han vann alltid sina processer.
Detta hade samma effekt som hela hans
personliga uppträdande i allmänhet. Det
skaffade honom både vänner och fien-
der, och det var ingen ovanlighet, att
fienderna gingo till handgripligheter.
Visserligen hörde Molin till dem, som kunde
försvara sig, och som också gjorde det
efter noter. Men han måste alltid vara
på sin vakt, och när han fick syn på den
omtalade resande medicinaren, som,
medtagen efter en lång fotvandring och allt
annat än herremannamässig i sitt yttre,
trädde emot honom på trappan, så gick
Molin honom därför hotfullt in på
lifvet och frågade hvad han önskade i en
ton, hvilken tydligt angaf, att han var
beredd på det värsta. Det lär ha
fattats föga, att de båda herrarne vid detta
sitt första möte kommit i handgemäng.
Men när bekantskapen slutligen var gjord,
och den misstro, hvilken Molin
öfverhufvud hyste mot alla människor, till sist
var öfvervunnen, så blefvo de vänner för
lifvet — eller för den korta tid, som den
unge författaren då ännu hade kvar att
lefva.
Det var emellertid denne man,
hvilken ödet synes hafva sändt i Molins väg
just i det rätta ögonblicket, då han
behöfde en medmänniska att trygga sig till.
Den unge medicinaren ryckte honom
nämligen loss från enstöringslifvet, helt
enkelt genom att taga honom med sig
på vandring, och hur Molin kände denna
förändring i sin tillvaro berättar han pä
sitt eget energiska sätt i ett af de mest
intressanta bref, jag funnit i hans
efterlämnade papper.
Han ger i detta bref utkastet till en
novell, hvilken, så vidt jag känner, aldrig
blef fullbordad. Den handlar om en ung
man, hvilken genomgått ett par klasser
på gymnasium, sedan »kommit in på
funderingar och fått leda vid civilisationen».
Denne man gaf sig till fjälls och försvann
för en räcka år.
Hans anhöriga, om han hade några,
visste ingenting om honom. Så en 8—
10 år därefter får man ofta i Adals-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
