Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Gamla Ådalen. Ett efterlämnadt utkast af Pelle Molin - Jag sänder älskog. (Från Tuileries trädgården.) Af Guy de Maupassant. Öfversättning af Birger Mörner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
GAMLA ÅDALEN.
4I3
kan höra mannens grofva mörka och
gossarnes höga och ljusa.
Högt uppe vid bergets fot ha röda
gårdar trängt sig tillsammans. Fält äro
nedanför, och höga hässjor bära ljust
korn och på sina nedersta stänger svart
fruset potatisris. Förbi och genom
läg-dorna går en slingrande väg och på den en
fjällbogumma, som varit hos handlanden.
Hon bär en näfverkont och stickar på
en grå långstrumpa under marschen,
utan att stappla.
Följer du henne med blicken, skall du
se hur hon slutligen kommer till byns
»tå», två paralella hagar med 3 alnars
mellanrum för okynnes fä, då det drifves
till och från sommarföngset vid
åkerhagen. Genom detta går hon in i
skogen, passerar en del bara gröna fläckar
med omklängda hässjor, där starr hängt
en half sommar. Du skall se henne
skynda mera vid somliga ställen i
skogen. Där vet du då att vitrer bo och
att oknytt gärna är framme. Slutligen
i en stuga långt inne i ödemarken går
hon in, följd af de mötande ungarne,
som i grå skjortor och bara ben finna
lifvet härligt.
Ett mollackord går fram vid
solnedgången. Följ med blicken den slingrande
vägen. Tag igen den där du tappat den
i en dal, och längst ned på andra sidan
älfven är ett hvitt hus under ett berg,
som du skall ge akt på.
Där är det som hälgdagen ringes in.
Detta är Ådalen, sannerligen det
fagraste land! Allt detta är min Adal, mitt
sagoskrin, min kärlek och min skräck,
ty hur man längtar öfver bergen, håller
det fast som en mara. Hvarje ny
skönhet som upptäckes, hvarje historia är en
hållhake på den, som annars hade tänkt
sig lifvet annorlunda, än på samma fläck
i passiv tillbedjan af det, som fängslat
öga och öra.
Det är Adalens kraftiga boja Lagd
på dess son — novas res quærentem.
JAG SÄNDER ÄLSKOG.
(Från Tuileries trädgården.)
Af Guy de Maupassant.
KOM hit, mitt barn, hvars moder jag tillber,
ack, henne, som för att få se dig leka
snart stannar här — hon med sitt hår det bleka,
så blekt som ljus, det nattens stjärna ger,
kom hit, mitt barn, och räck mig skära munden,
räck mig din panna, räck ditt blonda hår,
ty så, mitt barn, jag kyssa dig förmår,
att hon, när du i sena aftonstunden
kring hennes hals slår dina armars par,
skall känna på din läpp, på dina lockar
ett okändt något, som på kärlek pockar,
som henne bränner, som om eld det var;
och hon skall fråga, medan hjärtat slår
och vill mot okänd kärlek sig försvara,
allt när hon andas mina kyssar bara:
"hvad är som mot mig från din panna slår?’
Birger Mörner.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
