Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Litteratur. Edmond de Goncourt. Af Oscar Levertin. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
424
OSCAR LEVERTIN.
renlig fyndort, det är utom all fråga —
lika ofördelaktigt ljus har det spridt öfver
de båda brödernas uppfattning af
sällskaplig takt och af tolerans mot andra — än
sig själfva. Med naiv själfförhäfvelse
dragas i dessa delar allt, Frankrikes yttre öden,
smakens vändningar, sällskapslifvets
tilldragelser in till den lilla villan i Auteuil,
där de båda bröderna bland sina
teckningar och sitt japanska porslin arbetade och
kämpade för en ryktbarhet, som blott sent
och nödbuden tycktes vilja klappa på,
och under tiden äro deras omdömen om
de mer gynnade kollegerna allt annat
än rosenvatten. Om publikationen af de
äldsta delarne, ja af hela kejsardömet väl
lät försvara sig — det var redan en
förgången tid anteckningarne här gällde —
blef den oförsvarlig, när den utsträcktes in
till den dag i dag, ett långt fonogram af allt
Edmond de Goncourt hörde vid
middagsbord och på gata, refereradt med en
illvilja mot de flesta af samtidens män,
för naiv för att vara systematisk eller
mördande men det oaktadt föga behaglig för
parterna. Likasom af den äldre
generationen t. ex. Sainte-Beuve skildrats med groft
oförstående, kom nu turen till Renan — otur
att just välja till skottafla för
överlägsenhetens pilar de två mest intelligenta män,
detta sekels Frankrike ägt! Till sist blef
den gamle mannen med sin mani att anteckna
och trycka allt han hörde och förklara
det med sin föga människoblida psykologi
nästan skydd och undviken! Människan
är icke skapad för att ständigt sitta inför
en kamera.
Det som verkade, trots allt, stort och
försonande i dessa memoarer var Edmond
de Goncourts totala öppenhjärtighet. Han
biktade om sig själf det största och det
minsta, med något af den tro på allts
bc-tydelsefullhet, hvilken man känner från
utförliga lefnadsteckningar från klosterceller,
öfver lif helgade åt Herren och seende
allt »sub specie æternitatis.» Hans lifvar
också helgadt åt en gud, helgadt åt
konsten med en lidelsefullhet, en allt
uppslukande passion, som kommer en att förlåta
mången barnslig vrede och många ensidiga
och orättrådiga domslut. Konstnärens kall
var för honom en utvald men smärtsam
mission, som kräfde offer af allt annat, lif,
hälsa, glädje, allt, för att åstadkomma det
i hvarje ord ädla och personliga verk, om
hvilket han drömt först i samspråk med
den käre brodern, som det synes mindre
af en grubblare och mer af en lycklig
konstnärsnatur än han själf, och sedan i de
ensamma arbetsstriderna i det tysta huset
vid Auteuil. Först och sist kräfde
konsten rena händer, det absoluta oberoendet
och den absoluta fläckfriheten, hel glömska
af den tusenstämmige Bamum af reklam
och förtal, som är en världsstads präss.
Sä verkar han i allt som aristokraten
i de tre stora franska romanförfattarnes
klöfverblad. Han hade säkerligen minst
ursprunglig poetisk begåfning af de tre.
Daudet hade af naturen en gratiösare,
lättare hand, ett lifligare blods värma, långt
mer och af skimrande och eklärerande
solstrimmor i själen. Zola hade en djupare,
våldsammare läggning, med breda lagers
starka instinkter och den geniale
uppkomlingens passionerade och fängslande
vältalighet. Men hur mycket mer
distingue-rad var ej Edmond de Goncourts typ än
de bådas andras — än den lättrörde,
pratsjuke kåsören och den store
litte-räre en-gros-leverantören med reklamens
gong-gong öfver sitt skrifbord. Det förra
seklet, hvilket han älskat som ingen
annan, gaf honom något af sin elegans. Det
kunde hafva klädt honom, så gammal han var,
att stå med en florett i handen, det var den
sista idén som for igenom mitt hufvud, när jag
såg honom försvinna i dörröppningen af
sitt hus.
Och nu ligger han begrafven på
poeternas kyrkogård bredvid den så hett sörjde
brodern på Cimetière Montmartre, där
också Heine och Musset slumra. Midt inne
bland gatorna ligger den, konstnärernas
och diktarnes hvilostad, artisterna gå där
förbi med sina flickor, och vandrar man
ett stycke vidare öfver boulevarden, når man
upp till Sacré Coeur och ser Paris under
sig med alla dess tusen hus och gator, dess
torn och slott och dess kvinnor och
konstnärer. Seinen, gnistrande i pärlgrått
aftonljus, knyter sin Venusgördel kring
diktens och konstens eviga stad, som af
förrödda hjärnor och förbrända hjärtan
tänder för en grå värld sin flammande
lustëas" Oscar Levertin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
