Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - En historisk vandring genom Stockholm. Af Ellen Fries. Med 14 bilder (Fortsättning och slut)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
434
ELL KN FRIES.
rar, och stockholmarne mindes länge
det tåg, som 1563 utgått från
Järntorget och följt hela Västerlånggatan
utefter till slottet. I spetsen gick den
kunglige hofnarren och dvärgen
Herkules spelande fiol, och efter följde en
dansk amiral, hans officerare och 600
danske båtsmän, alla med rakade hufvud
och hvita stafvar i händerna. Men
femtonhundratalets festtåg liksom dess
segrar blekna för sextonhundratalets, och
något präktigare har väl Stockholm
näppeligen skådat, än då 1650 drottning
Kristinas kröning och westfaliska
fredens afslutande firades.
Efter de la Vallées ritning restes vid
Norrbro en äreport af storartade
dimensioner. Sveriges riksråd släppte till de
dryga omkostnaderna. Man nödgades
dock snart rifva den, ty materialet var
endast trä och målad duk. Axel
Oxenstierna, en herre den där i allt tänkte på
framtiden, hade ifrat för att detta
monument skulle göras af sten för att stå som
ett evärdeligt minne af den tyska freden,
men han lyckades ej drifva sin mening
igenom. Ho vet, om äreporten ändå ej
rifvits såsom gammal och onyttig?
Sextonhundratalets centraliserande
förvaltning drog adeln till hufvudstaden. Det
klagades ock öfver bostadsbrist, och de
höga herrarne nödgades hyra hos
hvarandra och göra allehanda
inskränkningar i sin vidlyftiga »hofhållning».
Först och sist sökte de dock bygga
sig egna hus i staden »efter tidens
fordringar», ståtliga palats med stora
uppgångar, eleganta festgemak och rymliga
gårdar. Nikodemus Tessin, far och son,
Simon och Jean de la Vallée gjorde
upp ritningarne. De spetsiga gaflarna
och den granna nederländska
renässansen kommo ur modet. I stället inkommo
den italienska renässansen och den
senfranska barocken. En mängd hus
byggdes i samma stil, ett slags karolinsk
renässansbarock, om man så vill kalla
den
Det byggdes i alla delar af
Stockholm, på fäderneärfda, inköpta eller af
drottning Kristina med frikostig hand
skänkta tomter.
En mängd af dessa
stormansbyggnader ha skattat åt förgängelsen, de
som stå kvar ha till största delen
ombyggts eller blifvit använda till för
deras ursprungliga ändamål främmande
behof.
Försvunna äro Braheska huset vid
Stortorget, väster om Börsen, Per Brahe
d. ä:s palats på Helgeandsholmen, Adler
Salvii ståtliga hus vid Myntgatan, som
refs för Myntgatans eller såsom den
då kallades Riddaregatans skull; minnet
däraf är bevaradt i Salvii gränd.
Bredvid låg Sturarnes palats, som den siste
Sturens änka, den myndiga Ebba
Leijonhufvud, lät ombygga på ett så
hänsynslöst sätt, att hon afstängde gatans
trafik. Detta vållade henne med grannen
Adler Salvius en process, i hvilken hon.
blef den förlorande parten. Försvunnet
är ock det Tungelska huset. Dess
präktiga gafvel åt Karl XIILs torg, dess
vackra portal minnas äldre
stockholmare mer än väl, och det var med
grämelse man åsåg, huru det ståtliga, väl
bibehållna palatset sten för sten
nedhac-kades för att ge plats åt järnkontoret
och hypoteksbanken.
På Karl XII:s torg restes i början
af Kristinas regering Jakob de la Gardies
och Ebba Brahes tinnprydda, reliefsirade
slott, som speglade sig i Norrström. De
stolte stockholmarne kallade palatset.
»Makalös». Det reducerades af Karl XI
och blef förvaringsplats för de svenska
krigstroféerna (däraf den bredvid liggande
gatan fick namn Arsenalsgatan), under
det att man väntade på att få penningar
till att bygga den storslagna arsenal,,
hvartill Nikodemus Tessin uppgjort rit-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
