Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Musik. Två sångerskor. Mathilda Linden. Dagmar Möller. Af M. J.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MUSIK.
TVÅ SÅNGERSKOR.
Mathilda Lindén. Dagmar Möller.
Stockholms operascen har de senare
åren ofta rned orätt varit mycket
förkättrad; man har å ena sidan i stället
framhållit dess sista s. k. storhetsperiod, den
tid, då bärarne af namnen Michaeli,
Stenhammar, Arnoldson, Arlberg, Willman m. fl.
utgjorde de fasta stödjepelarne för dess
repertoar, och å den andra sidan har
man som mönster pekat på de stora
kontinentala scenerna. Lustigt nog begråta
emellertid än i dag, och förmodligen icke
utan skäl, operascenerna både i Paris, Wien
och Berlin sina flydda glansperioder, något
som naturligtvis icke hindrar, att man
där liksom öfverallt annorstädes smått
drifver kult med dagens små gudomligheter.
Öfverallt råder alltså ungefär samma
veklagan. Den som rest något å
kontinenten skall också snart kunna intyga, att
vår operapersonal icke alls är sämre än
exempelvis de operatrapper, som finnas i
med Stockholm jämförliga tyska städer,
såsom Dresden och Leipzig, hvad den
sistnämnda staden beträffar snarare
tvärtom. Visserligen, det är sannt, Dresdens
härliga orkester, som lugnt kan mäta sig
rned Wiens berömda filharmoniker, den äga
vi icke, och rent ut sagdt är det just i
fråga om orkestern som vår
underlägsenhet starkast framträder, men om vi
däremot icke äga någon Malten eller
Scheide-mantel, så äga vi onekligen andra med
dem fullt jämförliga förmågor, och i det
hela torde ensemblen vara lika god i
Stockholm som i Dresden, n. b. när man icke
som ofta hos oss äflas att i otid framsläppa
alltför många elever, och om de tyska
sångarne och sångerskorna äro de våra
öfverlägsna i fråga om stämmornas volym
och kraft, och det äro de onekligen, så
hör man kanske hos oss i stället mer sång
och mindre skrik. Alltnog, vår
Stockholmsopera är visst icke att förakta. Och till
de artister, som skaffat den dess
närvarande jämförelsevis höga position, höra
äfven de begge sångerskor, hvilkas porträtt
pryda detta häfte af Ord och bild.
Mathilda Linden intager äfven i det
afseendet en särställning vid vår opera,
att hon är dess första infödda altsångerska af
betydenhet. Orsaken härtill är
förmodligen att söka i de nordiska altstämmornas
vanliga karakter. Ofta oemotståndliga
genom sin dunkla, sammetslena färg, äga de
dock sällan de energiska, specifikt
»dramatiska» höjdtoner, som på scenen äro af
sådan vikt. Svenska altsångerskor hafva
därför merendels föredragit att göra sig
ett namn som konsertsångerskor; så var
t. ex. fallet med en sångerska, om hvilken
fru Linden i åtskilligt påminner, jag
menar Olena Falkman, 1870-talets kanske
mest uppburna svenska oratoriesångerska.
Fru Linden har däremot föredragit att egna
sina. krafter åt scenisk verksamhet.
Utan tvifvel äger hon också härför
säll-spordt afgjorda anlag. Det visade redan
den unga fröken Jungstedt i skiftande
uppgifter, då hon anno 1889 gjorde sina
första sceniska lärospån å Stockholms gamla
operascen. Redan dessförinnan eller i nov.
88 hade hon haft sin första debut,
hvarvid hon i Pantalis’ lilla parti (i
»Mefistofeles») väckte ett visst uppseende både genom
sin ungdomligt intagande apparition och
genom sina sonora alttoner. Än mer
uppmärksamhet framkallade hon genom sitt
uppträdande som Bergadrottningen (i
Hallströms opera »Den bergtagna»), hvilket
parti hon för första gången utförde å det
galaspektakel, operan gaf den 21 jan. 1889
å konung Oscars 6i:sta födelsedag. Såväl
här som i Benjamins parti (i »Josef»), där
hon alternerade med Emma Holmstrand,
röjde hon afgjord begåfning för rent
lyriska partier, för hvilka den mjuka och
varma stämman särskildt tycktes lämpa sig.
Redan under det första året fick hon
försöka sig i de mest skiftande uppgifter. På våren
gjorde hon stor succés som den narraktige
sprätten Fredrik i »Mignon», ett parti, som
förut alltid haft manlig representant i
Stockholm, och succés pyramidal som den
slyngelaktige studenten Nicklaus i »Hoffmans
sagor» —■ hon skapade här sina två första
komiska typer — och på hösten besteg
hon så äfvenledes med framgång den trå-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
