Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Musik. Två sångerskor. Mathilda Linden. Dagmar Möller. Af M. J.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
476
M. J.
sedermera gjort stor lycka, och kreerade
dessutom mindre partier i Lakmé och
Otello. Hon hade nu förvärfvat sig en
fast position vid Stockholms kungl, opera,
till hvars mest populära sujetter hon, trots
sin ungdom, redan hörde, då hon hastigt
försvann från Stockholms horisont, där hon
icke åter skulle framträda förr än efter
fulla två års bortovaro.
Orsaken till detta hastiga försvinnande
var att söka i hennes begär att fullkomna
sig i sin konst. I närmre ett år dröjde hon nu
i Paris hos den berömda sånglärarinnan
Desirée Artèt. Under denna tid ingick
hon äktenskap med sångaren Emil Linden.
För säsongen 91—92 voro de bägge
makarne anställda vid Lindbergs operasällskap
i Göteborg, där fru Linden utom Leonora
äfven sjöng Rosina, Azucena och Carmen.
I oktober 1892 finna vi henne så åter i
Stockholm, där hon som Carmen gasterade
å den kungl, operascenen. Hennes
framgång var icke obestridlig, öfver hufvud har
Carmen alltid varit den rnest omtvistade
af hennes sceniska skapelser, men med sin
vackra, nu i förhöjd grad konstnärliga sång
gjorde hon naturligen som vanligt mycken
lycka, och det var onekligen ett stort
missgrepp af den Burénska regimen att under
nästan hela detta spelår lämna en sådan
talang som fru Lindens utan användning.
I stället uppträdde hon nu som
konsertsångerska, och jag — och förmodligen
många med mig — har från denna vinter
ännu i varmt och tacksamt minne hennes
utförande af den stora arian ur Glucks
Orfeus, arian ur Saint-Saëns’ »Samson et
Dalila», J. A. Josephsons »Stjernklart» m.
fl. romanser samt altsolot i Wennerbergs
»Stabat mater». Hon hade detta år i
rikt mått ’att pröfva på, hvad verklig
motgång ville säga; kanske var det därför
som hennes sång denna tid i så hög grad
trängde till hjärtat. Den var bedårande,
därom kommo alla öfverens, och hur det
var, måste slutligen operadirektionen
bekväma sig att engagera den kanske
främsta lyriska talang, som då fanns inom
Sveriges landamären, något, som den
förmodligen icke sedan dess haft orsak att
ångra.
Fru Linden har sedan oafbrutet tillhört
den seen, till hvars allra främsta sujetter
hon nu allmänt och med rätta räknas, hon
har därunder varit mer använd än de flesta
och om hon icke ändock lyckats förskaffa
sig så stor repertoar, så beror detta
helt och hållet på beskaffenheten af
hennes ädla men ömtåliga röstorgan, som
hittills icke tillåtit henne ens att utföra alla
de partier, som bruka tillhöra en
altsångerskas vanliga rollfack. Jag syftar här
på Fides’ och Ortruds partier. En gång
har hon försökt sig på ett verkligt
sopranparti, Klytemnestras i Glucks Iphigenia,
men hon lyckades här icke fullt, trots att
arian lär varit sänkt en liten ters.
Bland alla de uppgifter, fru Linden
under denna tid haft att lösa, är Orfevs, den
som främst bör nämnas, den, hvarmed hon
lyckats mest fullständigt. Man kan tänka
sig, hur väl detta det förnämsta bland alla
cantabla altpartier med sina sköna breda
melodier och sitt måttliga omfång skulle
passa hennes stämma, i synnerhet som hon ägde
just den måttfulla och stilenliga plastik, som
man ville tänka sig hos den gudalike
sångaren. Aldrig har man väl hört mer rörande
klagan än hennes lidelsefulla utrop
»Eurydike» i den första grafscenen, där hon
anslår toner, som genljuda inom oss ännu
långt efter sedan vi lämnat teatern. Och
när denne Orfevs sedan, strålande af glad
och längtansfull förbidan, träder in i
Elv-sion, så äro vi nästan frestade att tro, att
det är antikens återuppståndna
skönhetsideal, som i denna ynglingagestalt träder oss
till mötes. Den sista, oändligt sköna arian
»J’ai perdu mon Eurydice» — jag
minnes icke den svenska texten, trots att fru
Lindens så klara och tydliga diktion bort
prägla den i mitt minne — tror jag dock,
att fru Linden sjungit mer gripande i
konsertsalen än på scenen. Pauline Viardot
lar enligt Berlioz’ utsago ha gifvit hvar
och en af de tre verserna af denna aria
olika färg och uttryck. Om man ville vara
pedantisk, skulle man äfven kunna våga
en liten anmärkning mot fru Lindens sätt
att i detta parti här och hvar forcera
alt-tonerna och därigenom äfventyra röstens
jämnhet. I förbigående anmärkt lär
emellertid mlle Delna, Orfevs’ talangfulla och
ofantligt uppburna representant på
Operacomique i Paris, ha precis samma slags
sångsätt.
Lika elegiskt som fru Lindens stämma
klingar i Orfevs’ klassiska cantilenor, lika
heroiskt glansfullt ljuder den i Amneris’ parti
(i Aida), där hon äfven till apparation och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
