Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Musik. Två sångerskor. Mathilda Linden. Dagmar Möller. Af M. J.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
478
M. J.
omisskännelig talang för scenen, hvaremot
den då ännu tämligen oansenliga rösten af
en del af kritiken icke ansågs ha blifvit
särdeles väl utbildad. Musikaliska
akademien, vid hvars konservatorium hon i 4 à
5 års tid åtnjutit undervisning af fröken
Ellen Bergman, var emellertid af en annan
mening, i det att den vid hennes afgång
nr akademiens läroverk tilldelade henne
sin jeton, en utmärkelse, desto mer
beaktansvärd, som fröknarne Petrini, Moritz
m. fl. samtidigt utexaminerades ur
konservatoriets sångklass. Hon erhöll emellertid
icke engagement vid operan, hvartill väl
äfven hennes norska nationalitet något
bidrog, ehuru hon, som erhållit sin
uppfostran i Stockholm, dit familjen flyttade i
början af 1880-talet, var fullt mäktig det
svenska språket.
Efter denna på sätt och vis misslyckade
debut ägnade hon sig nu under ett års tid
uteslutande åt privatlifvet (hon ingick
under denna tid äktenskap med komponisten
Adolf Sterky, en förbindelse, som förlidet
år upplöstes, hvarefter hon ingått nytt
äktenskap med arkitekten Carl Möller), men
återgick under den Nordqvistska ærans första år
till operascenen, där hon spelåret 88—89,
dock utan att vara fast engagerad, uppträdde
som Anna i »Värmländingarne», hvilket parti
hon sjöng 15 gånger, och Papagena i
»Trollflöjten». Annandag jul, då hon på
middagen sjöng i »Värmländingarne», räddade hon
kvällens spektakel genom att utan
repetition sjunga Siebel i »Faust». Som bevis på
den uppmärksamhet, hön redan nu väckt,
kan nämnas, att vid reprisen af
»Kungen har sagt det», Délibes’ spirituela
opéra-comique, som gafs detta år, och
hvarvid hon uppträdde i ett mindre parti
(Agathe), den klarsynte A. L. i Aftonbladet
redan ansåg henne lämplig som Javotte i
stället för fröken Ek.
Följande höst afreste hon till Paris, där
hon stannade i öfver ett års tid under
ifriga studier för m:e Artot, hvilken
lyckades omskapa hennes röst, som förut
betraktats som mezzo-sopran, till veritabel
sopran, en operation som emellertid icke
aflopp i allo lyckligt, i det att ännu flera
år efteråt vissa toner i hennes klara och
metallklingande ehuru något spröda stämma
gärna ville bli skarpa. Af hur mycken
bredd och uthållighet detta skenbart så
sköra organ var mäktigt, skulle först
senare visa sig, då hon sjöng Jolanta.
Under de två följande åren uppträdde
hon endast tillfälligtvis, så i mars 1891 fyra
gånger som Adéle i »Svarta dominon» och
det följande året ånyo en gång, och gjorde
i detta parti, där hon nu framstod som en
färdig konstnärinna, stor lycka hos både
publik och kritik, men icke hos
operadirektionen. Intet engagement afhördes. I
stället uppträdde hon under spelåret 1891—92
som gäst å Kristiania teater 30 gånger i
»Svarta dotninon», »Postiljonen»,
»Alphyddan», »Zampa» och »Faust», där hon sjöng
Siebel.
Följande höst afgick emellertid hr
Nordqvist från direktörsbefattningen, och den
nya direktionen skyndade att skaffa sig
biträde af hennes talang. Under de två
följande år, under hvilka hon tillhörde
operan, skaffade hon sig en ny repertoar på
icke mindre än fjorton partier, något som
emellertid förmodligen icke föll sig så svårt
för en artist med så utprägladt sceniskt
gry, liflig och klar intelligens och rik
musikalisk begåfning som fru Möller visat sig
besitta.
Det var särskildt till opera-comiquen,
som hennes begränsade stämmedel och
hennes lifliga, spirituela lynne hänvisade henne,
och där skar hon sig äfven några af sina
vackraste lagrar. Jag påminner om
hennes uppträdande i »Svarta dominon», där
hon framgångsrikt täflade med Moe och
Vendela Andersson, ja öfverträffade dem i
äkta fransk lätthet och elegans, i
»Postiljo-nen», där hon var förträfflig framför allt
som den spirituela rococodamen fru De
la Tour, i »Fra Diavolo», där hon mycket
behagligt utförde sin vanskliga
afklädnads-scen, i »Villars* dragoner», där hon var både
rolig och rörande, och slutligen som
Mignon, hvilken kanske var den allra
förträffligaste bland dessa många förträffliga
framställningar. Den trovärdiga
Mignon-appa-rationen, den klara böjliga stämman, det
skiftande, äkta musikaliskt känsliga
föredraget och det behagfulla, alltid sanna, alltid
naturliga spelet, allt detta förenade sig här
till att frambringa en totalbild af
oemotståndlig verkan, fullt mätande sig med de
mönstertyper, som Dina Edling och
Sigrid Arnoldson skapat af detta parti.
Ännu mer fulländad, ja, nära nog unik
var hon som Bastienne i den 12-årige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
