Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - En läkare. Af Ernst Beckman. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
486
ERNST BECKMAN.
Det sker på Halmbyboda, hans vackra
landtgård, belägen något mer än en mil
nordost om Upsala. Förbi Vaxala kyrka
med dess spetsiga torn far man på
måttligt goda vägar öfver en omåttligt tråkig
del af Uplandsslàtten. Kort innan man
når Halmbyboda, antager dock
landskapet en annan karakter: det är nu den
börjande Roslagsnaturen med dess
skogsklädda åsar af milda former, med dess
tall- och grandungar och vackra
björkhagar. Så svänger vägen upp till den
af nuvarande ägaren uppförda
rymliga hufvudbyggnaden mellan tvenne
flyglar på häfdvunnet svenskt
herrgårdsma-nér. Från flaggstången på taket öfver
verandan bölja för vinden de svenska
färgerna och från flaggstänger på gården
svaja — åtminstone var detta fallet, då
jag för några veckor sedan njöt
Halm-bybodas älskvärda gästfrihet — en norsk
och en rysk flagga. Betydelsen af denna
flaggornas trippelallians är sannolikt för
läsaren bekant: den svenske läkarens
båda döttrar äro gifta med utländingar
— den äldre med en norsk skriftställare
Marius Selmer, den yngre med en af
Leo Tolstois söner, sin snillrike faders
namne.
Här är doktor Westerlund helt och
hållet landtbrukare och trädgårdsodlare.
Han inspekterar sina vackra mjölkkor
af Ayrshire-ras, sina snöhvita långhåriga
getter och sina likaledes hvita höns.
Hönseriet är verkligen en sevärdhet, fint
och propert hållet efter alla konstens
regler. Öfver de olika ingångarne stå
anslag om eröfrade pris vid
utställningar. Burarnes invånare — af italiensk
ras tror jag — vrida på nacken, brösta
sig och klucka med aristokratiskt
själf-medvetande: de äro hofleverantörer,
bevars väl, och de runda välformade
äggen, liksom de välgödda kycklingarna,
lära från en af hufvudstadens uppköpare
leta sig väg till själfva kungens bord.
Framför hufvudbyggnaden utbreder
sig en gammaldags trädgård, och där
utanför stå i ändlösa rader månghundrade
fruktträd, efter mönstret af sydligare
länder planterade midt uppe i fälten. Det
är ett litet stycke Sydtyskland, kanske
närmast Böhmen, midt i Uppland. Om
våren, när äppelblommornas skära skyar
strö sin doftande blomstersnö öfver denna
nyskapade lustgård, kommer med vinden
minnet af det gamla ordet: »Den som
planterar fruktträd, hans namn skall
prisas af efterkommande».
Utanför Enköping ligger en vacker
skogsås, den s. k. Gröngarnskogen.
Doktor Westerlund är enligt egen utsago
synnerligen kär i den och gör allt för
att främja dess anordnande till en
angenäm tillflyktsort. En gång måste han
dock bekänna, att han varit så upptagen,
att han icke på femton år kommit dit
med sin fot: »men jag tänker så
mycket på den», tillade han ursäktande. Vid
Halmbyboda finns också en sådan
vacker skog med höga tallar och granar,
som susa öfver väldiga mosshöljda
stenblock. Tillgifvenheten för den behöfver
dess bättre icke vara lika platonisk, som
den för Gröngarnskogen. Här i den
skuggiga skogsbacken bortom döttrarnas
lekstuga, som den lille norske dottersonen tagit
i arf och där han håller sina små bjudningar
för morföräldrarne, kan doktorn ostörd
af alla patienter dricka barrdoft, om så
vore hela dagen i ända, eller med yxan
på axeln vandra längre bort för att rödja
snår och fälla träd, som stå hvarandra i
vägen. Och sedan går han in till sina
medicinska tidskrifter, hvilka följa honom
äfven ut på landet, eller låter han
biljardens hvita bollar rulla öfver det gröna
klädet i den vackra biljardsalen i öfre
våningen, eller samspråkar han med de
sina och med gäster, som verkligen för
en gång — och nog måtte väl det, trots
hans outtröttliga deltagande, kännas så-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
