- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femte årgången. 1896 /
502

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Purun Bhagats underverk. Af Rudyard Kipling. Öfversättning af Andrea Butenschön

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

502

hvita märket under hakan — gick den
vägen förbi mer än en gång, och
eftersom bhagaten icke visade någon fruktan,
visade Sona ingen vrede utan iakttog
honom och kom närmare, tiggande om
en andel af smekningarne och en
allmosa af bröd eller vilda bär. Ofta i den
stilla morgongryningen, då bhagaten
brukade klättra upp till själfva spetsen af
det taggiga passet, för att se hur den
röda dagen vandrade längs snötopparne,
fann han Sona, som hasade och
brummade i hans hälar och sköt en nyfiken
framtass under fallna trädstammar och
drog ut den igen med ett ujf af
otålighet; eller kunde hans tidiga steg väcka
Sona, där han låg hopkrupen, och det
stora djuret reste sig upprätt, färdigt att
slåss, till dess det hörde bhagatens
stämma och igenkände sin bäste vän.

Nästan alla eremiter och heliga män,
hvilka lefva afsides från de stora
städerna, hafva ryktet om sig att kunna
utöfva underverk med de vilda djuren,
men hela underverket består i att hålla
sig stilla, att aldrig göra en hastig
rörelse, och att, under en lång tid
åtminstone, aldrig se direkt på en besökande.
Byfolket sågo konturerna af barasinghen
gravitetiskt skrida fram likt en skugga
genom den mörka skogen bakom
helgedomen, sågo minaulen, Himalayas fasan,
stråla i sina bästa färger framför Kalis
bildstod och langurerna sitta på sina
bakben därinne och leka med
valnötskal. Några af barnen hade också
hört Sona sjunga för sig själf, på
björnvis, bakom de fallna klipporna, och
bhagatens rykte som undergörare stod fast.

Dock fanns där intet som låg
fjärmare från hans tanke än underverk.
Hans tro var, att allting är ett enda stort
underverk, och när en man vet så pass
mycket, har han något att hålla sig till.
Han visste med säkerhet, att intet var
stort och intet litet här i världen, och

dag och natt sökte han tänka ut åt sig en
väg in i tingens hjärta, tillbaka dit,
hvarifrån hans själ hade kommit.

I det han så tänkte, föll det
okammade håret ned öfver hans axlar,
sten-skifvan vid antilopskinnet gröptes ut till
en liten grop vid foten af stafven med
messingskryckan, och stället mellan
trädrötterna, hvarest tiggarskålen dag efter
dag hvilade, sjönk och nöttes till en
ur-liålkning, nästan lika jämn och glatt som
själfva det bruna skalet; och hvart djur
kände sin själfskrifna plats vid elden.
Åkrarna förändrade sina färger med
årstiderna, tröskgolfven fylldes och tömdes
och fylldes om och om igen, och om
och om igen, när vintern kom, gjorde
langurerna sina krumsprång bland
grenarne, lätt pudrade af snö, till dess
aphonorna bragte sina små ungar med’
de sorgsna ögonen upp med våren från
de varmare dalarne. Få förändringar
försiggingo i byn. Prästen hade blifvit äldre,
och många af de små barnen, hvilka
brukade komma med tiggarskålen, sände nu
sina egna barn; och när du frågade
byfolket, hur länge deras helige man varit:
däruppe i Kalis helgedom viel
passetskrön, svarade de: »Alltid.»

Så kom en sommar ett sådant regn,,
som ej varit kändt i fjällen på långa
tider. Under tre hela månader var dalen
insvept i moln och blöt dimma —, ett
ihållande, obevekligt regnande, som bröt.
ut i den ena åskbyn efter den andra..
Kalis helgedom stod för det mesta ofvan
molnen, och hela fjorton dagar förgingo,,
utan att bhagaten uppfångade en skymt
af sin by. Den låg undanstufvad under
ett hvitt moln-golf, som gungade och
skiftade plats och rullade på sig själft
och svällde uppåt, men som aldrig bröt
sig loss från sina vågbrytare — dalens
klipputsprång med deras forsande branter.

Under hela denna tid hörde han intet
annat än ljudet af en million små vatten-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:41:50 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1896/0558.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free