Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Tolfte häftet
- Tre dikter. Efter Friedrich Hebbel. Öfversättning af Bengt Lidforss
- Sommarbild
- Mysterium
- Det sista trädet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRE DIKTER.
efter friedrich hebbel.
sommarbild.
Det var på sommarns allra sista dag;
så djupröd i sin fägring rosen stod,
som om hon ville brista ut i blod,
och stum naturen höll sitt andedrag.
Ej drog en vindfläkt genom sömntyngd
skog,
men från en fjärils hvita vingpar sam
en stilla dyning — rosen den förnam
och skälfde till och domnade och dog.
*
mysterium.
O sällsamma uppenbarelse,
som rinner igenom all varelse
liksom en evigt skiftande ström
af känsla och tanke, syn och dröm.
Dess flöden växla som natt och dag.
Hvar börjar du? Hvar slutar jag?
Du nämner ett fullt, ett blodvarmt ord,
det rötter slår i min andes jord,
så väfver du dig i mitt väsen in,
ty skörden som gror är din som min.
Och hvad ej munnen tyda förmår,
som blink från öga till öga går.
Så vaknar enandets sambegär,
en lifsform finner en annan kär . . .
I)e fjärran solarnes stråfeflod
rinner varm och lefvande genom mitt
och hvad som jäste i jordens mull
stiger upp emot mig i drufvans gull,
och hvad som sinnenas portar flyr
som rodnande aning i hjärtat gryr.
Så brusar i full och harmonisk takt
lifvets sprudlande katarakt,
så att hvarje droppe, dess flöden stänkt,
hvart lefvande väsen genomträngt.
Så att hvarje form sig i gränser klär
att visa sitt säraste lifsbegär
och hela oändlighetens allt
sig lindar i minsta atomens gestalt.
*
blod
det sista trädet.
Längst bort vid horisontens rand
ett ensamt pilträd står,
kring hvilket aftonsolens brand
sin purpurgloria slår.
Ett ensamt träd — dock, minnes jag
den glans, som brann i skyn,
står pilens skepnad än i dag
som fordom för min syn.
Så skådar jag ock dig, min vän.
Min ungdom svunnit re’n,
men kring ditt väsen ser jag än
dess sista aftonsken.
Bengt Lidforss.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 13:41:50 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1896/0624.html
