Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Om Gustaf Frödings dikter 1891—1896. Af Robinson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
574
i
ROBINSON.
icke minst några för oordentligt lefverne
notoriskt kända bland forna dagars
vitterhetsidkare. Själfve Lasse Lucidor fick sina
vildaste ångest- och bönerop med tiden intagna
i rikets officiela psalmbok. Merendels
ställde utgifvaren af en diktsamling dessa
specifikt andäktiga kväden främst i boken, därnäst
de mer eller mindre högstämdt världsliga,
och sist, om ej tillgång saknades, en
mång-brokig s. k. »blandad» grupp af
skämt-och tillfällighetsdikter.
Metoden är numera öfvergifven. För
ett jämförelsevis förfinadt och medvetet
tidsskedes åskådning gripa andakten, det
världsliga allvaret och skämtlynnet mer intimt
in i hvarandra, än som kunde vara fallet
under naivare, råare tider, något som ju
ock i sin mån naturligen kommer att
inverka på själfva rubrikföljden i böckerna.
Allra minst i Gustaf Frödings, vår nutida
rikaste lyrikers böcker, kan det vara
annorlunda. Där äro, som vi alla veta,
löjen och allvar, vekhet och våldsamhet,
lifs-lust och förtviflan, humor och patos så
svindlande växlingssnabbt sammanväfda, att
icke ens diktarens egna erkännansvärda
försök efteråt till sortering och gruppering af
styckena medelst klassrubriker* ger
vägledning nog, i fall man därmed menar och
fordrar något slags ofelbar hjälp för en
hvar att finna enda rätta uppfattningssättet
af det eller det uttryckets valör och
lynnesart. Läsaren behöfver ett ganska uppöfvadt
poetiskt lokalsinne för att här hitta
öfverallt, fastän han kan vara rustad hur som helst
— till och med vara en i vårt språk föga
hemmastadd utländing — och ändå få
mycket roligt af de lockande, tumlande,
musikaliskt trovärdiga rytmer Fröding bjuder.
Jag har försökt att läsa hans verser högt
för små barn. De voro öfverförtjusta och
outtröttliga i att tigga: »En gång till!
Omigen, morfar!»
Jämförelsevis fullständigast synes dock
vår nye lyriker hafva särskilt från de
öfriga sina få enkannerligen religiösa
dikter. I stället för främst komma de här
emellertid efterst, utgörande i hans nyligeu
komna tredje samling, »Stänk och flikar»,
de allra sista sångerna: »Herran steg öfver
Korasan», »Drömmar i Hades», »Sagan
om Gral», »Aningar» och »En flik af fram-
* Såsom »Griller och grubblerier», »Stämningar
och stämningsbilder», »Bohemiska vers»,
»Drömvers», m. m.
tiden». Då kännedom af en lyrisk
diktares individuela religionsriktning möjliggör
den rätta läsningen af allt hvad han skrifvit,
finner jag oss böra dröja något just vid
dessa dikter
»Herran steg öfver Korasan» hör till de
starkt utprägladt religiösa dikterna, något
som man dock finner först efter att hafva
insett, huru som här »Herran» icke är
»Gud» enligt nutidsmänniskans
gudsbegrepp, nej tvärtom dennes yttersta motsats,
en rå personifikation af österländsk
despotism, o rättrådighet, hämdbegär; en ändlösa
fasors gud; — hvaraf ock styckets
arkaistiska form.
»Drömmar i Hades» vidrör elegiskt och
alltigenom modernt samma ämne,
straffandet i all evighet, ehuru den gången blott
från ett enda håll, nämligen från den
frestelse, som framför andra varit skaldens
egen, den erotiska lidelsens mannamördande
frestelse. Kanske finnes numera i lifvet
blott en europeisk skald utom Fröding,
jag menar naturligtvis engelsmannen
Swinburne, som kunde ha skrifvit det stycket.
Sådan ordets musik har annars gått ur tiden.
Först i den omedelbart därpå följande
»Sagan om Gral» gifver oss skalden en
allsidigt religiös framtidsutsikt. Den sedan
fortsatta, bredare utläggningen af denna hans
djärfva universalism och monism — i
slutdikterna »Aningar» och »En flik af
framtiden», — är ej lika öfverskådlig och är ej
heller lika fullkomligt fri från ensidiga
idiosynkrasier.* Låt oss fördenskull hålla oss
till det förra, kärnfullt sammanträngda
stycket med dess stenstil, men en stenstil som
sjunger, så som fallet plägade vara med
Viktor Rydbergs, och i hvilket sköna stycke
vår diktare lånat medeltidssägnens »helige
Gral» (den förlorade bägare, hvarur
lärjungarna påstås ha druckit vid Jesu sista
kärleksmåltid) till symbol för alltings återställelse,
alla krafters slutliga förhärligande eller
förklaring. Gral med »den frälsande, läkande
gåfvan» är förkommen och sökes nu
öfverallt, säger skalden. Hvar är han?
»Finns han däruppe i renhetens riken,
högt, dit den helgade trånaden går,
eller i djup, dit på himlen besviken
tanken förtviflande når?»
* »Solen går mot Edén», men hvarken så som
ynglingsfantasier eller så som gubbtankar drömma.
Att vi längta, veta vi; men efter hvad, vet ännu
ingen af oss.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
