Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och bild - N:r 1, Januari - Teater. Stockholms teatrar. Af E. G. - Musik. Af M. J.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6
DAGBOKEN.
berättigad kompliment mot herr Fredriksons
vigör och aldrig slappande styrka i repliken
att säga, att hans framställning af De Ryons
ägde samma stora förtjänster som de
föregående. Den svaghet, som man tycker sig
kunna förebrå De Ryons, att han väl mycket
stannar utom handlingen, att han är
personligen för ointresserad och går där och
resonnerar som »den idealiserade åskådaren», (så
plägar den antika körens uppgift betecknas)
återfanns nog äfven hos de föregående. Denna
svaghet märktes bäst när man såg Frédéric
Febvres återgifvande af Olivier de Jalin,
hvilket hade ett afgjordt pius härutinnan. Herr
Fredriksons vidtberömda diktion kan
visserligen rymma en och annan ologisk eller falsk
tonvikt, men i konsten att låta en uddig
replik göra sig gällande som sådan är han
mästare. Hvarför herr Fredrikson låter en af
de bästa han någonsin haft att säga (sista
repliken i fjärde akten »Ni skall bli räddad,
min fröken») glida obemärkt förbi och falla
till marken, är svårt att förstå. Kanske är
det af ängslan att göra för mycket som han
nu —- den åsikten är gängse — gör för
litet.
Fru Sandell ger en förtjusande och in-
tresserande bild af Jane de Simerose. Hon
har måhända mer reflexion och åsikt, mindre
ingénuenatur och impuls än dèn franske
författaren menat, men hon bär fram den svåra
rollens delikata innebörd på ett vackert och
öfvertygande sätt. Herr Palmes de Montègre
är nog ganska långt från författarens afsikt
med rollen, den rollen hade lämpat sig bättre
för herr Skånberg, som nu som Simerose
gjorde sin stora seen allt för sentimentalt.
Fru Seelig-Lundberg tycktes ock hafva en
allt annat än riktig uppfattning af fröken
Hackendorfl — således den iakttagelse, man
många gånger gjort, att på k. dramatiska
teatern finnas goda förmågor, som med
framgång lösa de stora uppgifterna, under det att
birollerna i samma förmågors händer sakna
den riktiga afvägningen, så att hvarje figur
kommer på sin rätta plats, i sin rätta
belysning, tyckes äfven nu besanna sig. Det låter
som gnat och käx att alltid återkomma
därtill, och det att kritiken återkommer därtill
skall svårligen resultera i den omsorgsfulla
inöfning och den eftergift för den skicklige
regissörens vilja, som här är enda botemedlet
— men enligt mitt förmenande måste detta
vara kritikens præterea censeo.
E. G.
MUSIK.
K. OPERAN.
1895. Dec. 14. Trollflöjten.
» 20. Leonora.
26. Värmländingarna.
> 30. Othello (Othello — herr Morello,
Desdemona — fröken Ek).
1896. Jan. 3. Muntra fruarna i .Windsor.
> 18. Manon.
KONSERTER.
Jan. 14. Aulinska kvartettens tredje soaré.
16. Fröken Lindbergs konsert.
Den mest anmärkningsvärda musikaliska
tilldragelsen under den förflutna
månaden, då efter vanligheten helgen
upptagit allas tankar och konsertsäsongen pauserat,
är Operans senaste première, som man motsett
med stort intresse. Det berättas till och med
med anspråk på tillförlitlighet, att
operadirektionen väntade, att den förföriska Manon skulle
bli säsongens egentliga dragande magnet. Den
fick därför en dyrbar uppsättning, titelpartiet
anförtroddes åt den nya »stjärnan», den på
allt sätt favoriserade fröken Petrini, och
tenorpartiet lämnades åt herr Ödmann. Allt var
sålunda väl beställdt, och premièren aflöpte
också under sedvanligt jubel. Tvärt emot
alla förväntningar antog emellertid kritiken en
betänksam min, och Operans väntade gros
succés tycks tills vidare stå på tämligen skrala
fötter. Härpå är dock ej att undra, musiken
är med alla sina förtjänster dock ojämn och
på sina ställen både banal och ledsam, och
skall den ändock verka, så behöfs ett helt
annat slags utförande, än det, som nu kom
den till del.
Den spirituele franske kritikern Adolphe
Jullien säger i någon af sina böcker: »I
musiken är det blott de verk, som alstrats af
en stark öfvertygelse eller äga absolut nyhet,
som blifva beståndande», och den satsen torde
vara svår att jäfva, om också undantag kunna
finnas. Att man efter denna regel icke kan
tillmäta Manon någon längre lifstid, torde
ligga i öppen dag, ehuru den i allmänhet anses
vara det bästa sceniska verk, som Massenet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
