Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och bild - N:r 4, April - Teater. Stockholms teatrar. Af E. G.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dagboken.
7 i
jag skulle påminna om Ida Aalbergs
utomordentliga konst, och vid sidan af dessa skulle
jag nämna fru Håkanssons Anna Hjelm i
»Kung Midas». Fru Håkansson har haft den
sällsporda, ja enastående lyckan att allt från
en glänsande debut af både publik och
direktioner betraktas som en framstående,
dominerande talang, hon har velat och fått arbeta,
hon har i rask följd vunnit betydande
framgångar, hvilka för en konstnär äro en
nödvändig eggelse, för att ej arbetslusten och
själftilliten skola slappas, och hon har
härigenom kommit fram till ett tekniskt
herravälde öfver medlen, en säkerhet och balans
i uppträdandet, hvartill i våra dagar ingen
mer än Knut Almlöf och (i ett par roller af
äldre datum) Gustaf Fredrikson kan visa ett
motstycke. Och dessutom har hon i Gunnar
Heibergs »Kung Midas» funnit en uppgift,
som låter hennes begåfnings bästa sidor klart
framträda men ej fordrar något af det, som
understundom kan tryta henne. En till hela
sin anläggning som diktverk och som
människa modern figur denna Anna Hjelm, en
nervositet, som öfvergår till galenskap, en
fördomsfrihet, som stundom slår öfver i simpelhet
och en ömhet, en känslorikedom af så
kufvad art, att dess uttryck ej kräfva andra
medel än dem, som denna utmärkta
artist behärskar. Och lika konstnärligt
mästerligt som fru Håkansson med gråten
stockande sig i halsen berättar* om mannens sista
stunder för att därefter med cynisk råhet i
nervös exaltation utbrista: »möt mig om åtta
dagar i Paris, hötel de — de Rome, jag har
varit där förr»; lika öfverlägset som hon allt
från början af sista akten spelar galen, utan
att någon annan än åskådaren anar det, lika
mycket konstnärligt värde har hennes stumma
spel i scenen med madam Lönseth i slutet af
tredje akten. Hennes spel här kommer oss
att tänka på den gamla paradoxen, att det
finns mera musik i en paus hos Mozart än
i många symfonier, ty det är egentligen mera
stumt än det är spel. Ej en gest, ej ett
famlande eller ett steg baklänges bryter här
udden af den storslagna framställningen af den
gripande situationen. Det kan ju tyckas, att
det ej är någon vidare konst att bara stå
alldeles stilla och för sig själf hviska fem
ord: »Hvarför skulle han säga det?»,
likasom det nog ej är vidare »svårt» att sätta
in en hel takts paus, innan motivet kommer
igen för sista gången, nej konsten är endast
att göra det på det rätta stället och på det
rätta sättet. Vid fru Håkanssons sida stod
nu som ofta förr herr Svennberg värdigt.
Han gifver här en resonnörsroll på ett
fullkomligt modernt sätt, utan några försök att
närma sig den hos oss så välbekanta och
erkända tonen för en sådan, i synnerhet har han
den ofantliga förtjänsten att verkligen tala sina
repliker, man skulle ibland tro, att han sade
dem för första gången, lade till det ena eller det
andra, så naturligt och »henkastet» kommer
det. Herr Gustaf Ranft gjorde en mycket
aktningsvärd Ramseth men saknar i sin natur
den glöd och entusiasm, som ensamma kunna
få oss att tro på detta vidunder af
sanningssägare, och hvilka som bekant i så hög grad
utmärka figurens förebild. Herr Lavén
lämpar sig ej bra för Finn Hals’ vackra och
tacksamma roll, herr Lavén visste tydligen
detta själf och spelade mycket diskret och
sansadt — rollen blef härigenom ingalunda
allt hvad den kan blifva, men herr Lavén
undgick faran att verka direkt störande. Den
stora framgång, som kom denna repris till
del på goda grunder, uteblef vid de följande
af »Giboyers son» (från Göteborg) och
»Tofslärkan» (från Djurgårdsteatern). När detta
skrifves tillkännagifves ett förestående gästspel
af den utmärkte danske komikern Sophus
Neumann. Det är en komik af betydligt mera
burleskt och uppsluppet slag än det något säfliga
och torroliga lynne, som plägar utmärka våra
bästa förmågor i genren, det återstår nu att
se, om Stockholmspubliken dock skall veta
att uppskatta den köpenhamnske
skådespelarens »roliga gubbar», jag hoppas det — för
publikens egen skull.
E. G.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
