Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och bild - N:r 4, April - Musik. Af M. J.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
32
DAGBOKEN.
var till och med helt briljant och lät
särskildt Sindings kontrapunktiska konst framstå
i den bästa dager.
Vid den femte symfonikonserten hade turen
ändtligen kommit till Brahms, af hvilkens
D-dur-symfoni, som då uppfördes, särskildt de bägge
sista satserna framkallade förtjusning, n. b. hos
de få, som ännu här förstå älska denne
musikens^ f. n. främste mästare. Hos Brahms
finns allt, lidelse, vemod, glädje, sorg och ädelt
allvar, och allt är hos honom äkta. I fråga
om oryggligt musikalisk konsekvent logik står
han till och med afgjordt som den främste efter
Beethoven, hvilkens geniala urkraft, som midt i
lidelsernas stormar vet att bevara sin kärnfulla
friskhet, han emellertid visserligen saknar.
Dock bredvid denne jätte blifva ju alla
nutida komponister till pygméer, och Brahms
är i alla fall hufvudet högre än de andra.
D-dur-symfonien tillhör emellertid icke hans
mest fulländade verk, det är därtill särskildt
i allegrot för sprödt i uppfinningen och i
adagiot ej. tillräckligt omedelbart, men
scher-zot är den mest förtjusande, äkta Brahmska
miniatyrbild, och den strålande, soliga
finalen, en verklig dityramb, rycker
oemotståndligt alla med sig med sin käcka lefnadsglädje
och sin’ friskhet, som är så fjärran från hvarje
spår af simpelhet eller banalitet. Brahms
förblir alltid ädel. Ett sådant jubel som i
denna final är för öfrigt ytterst sällsynt hos
denne mästare,- som karakteristiskt nog har
en afgjord förkärlek’ för molltonarter och
gärna äfven öfver stycken i dur breder en
allvarlig eller halft vemodig moll-stämning. —
Utförandet af denna komposition visade, att
Brahms äfven för flertalet af exekutörerna
ännu är en ny bekantskap. Hr Nordqvist
framlade visserligen med all önskvärd klarhet den
tematiska byggnaden, men hade kanske icke
fullt trängt till själfva kärnan af
kompositionen. Säkert är åtminstone, att han icke fick
kapellet med sig så, som önskligt, varit
Däremot spelades, programmets öfriga
nummer, Goldmarks klara och melodiska
konsertouvertyr »Vår», Haydns alltjämt ungdomliga
och glansfulla militärsymfoni och Svendsens
roliga rhapsodi (n:r 3), i allo förträffligt.
För öfrigt har jag att omnämna
Filhar-moniska sällskapets monstre-konsert i Katarina
kyrka, till hvilken hela det musikaliska
Stockholm Vallfärdade för att få höra Händels Simson
utföras af en kör på 300 personer och en
orkester på 100 man’ (hofkapellet, förstärkt
med amatörer). Det hela gick ganska väl
ihop, om också nyanserna kunde varit fler
och ackompagnementèt mer precist samt tempi
understundom något lifligare. Nu sjöngo
filistéerna ibland lika högtidligt som
israeliterna, och detta var icke Händels fel, ty han
har på ett utomordentligt sätt betonat just
kontrasten mellan de bägge folken.
Solopartierna voro anförtrodda åt så framstående
förmågor som grefvinnan Taube och fru Edling
samt hrr Lundqvist och Smith, hvilka alla
sjöngo med mycken förtjänst.
Hvad själfva oratoriet beträffar, så
öfverträffar det i min tanke »Josua» i musikalisk
skönhet. Särskildt äro Händels körer alltid
och icke minst i Simson en lisa för örat
genom sin granitfasta byggnad och sin trots
det konstfulla arbetet genomskinliga klarhet.
I en Händelsk kör kan icke en not ändras,
allt klingar så, som det måste klinga.
Bland öfriga .konsertgifvare nämner jag
först fröken Thora Hvass, som på sin
triosoaré gifven med biträde af hrr Zetterqvist
och Neruda, dokumenterade sig som en
talangfull pianist och särskildt i Tschaikowskys
sköna a-moll-trio (sur la mort d’un grand
artiste), där hr Zetterqvist spelade
violinstämman med sannskyldigt mästerskap, äfven
framstod som god ensemblespelerska. Vidare
antecknar jag Stenhammar och Bäcks
underhållande slaviska musikafton, O. D:s matiné,
som gafs för fullt hus och under jublande
bifall, samt hr Langs harp-matiné.
Från Operan är endast att nämna hr
Morellos storståtligt tillämnade recett, som
dock aldrig blef af, då publiken strejkade,
hr Hofers uppträdande som Plumkett i Martha,
där han visade sig som en god förmåga i
.den komiska genren, ehuru rösten föreföll
■något oslipad, samt. en repris af »Den
bergtagna» med fru Brag i titelpartiet, som hon
■ utförde samvetsgrant men utan erforderlig
charme och poesi. .För öfrigt äro här att
nämna fru Linden, som var en ståtlig
bergadrottning, fru Strandberg, söm med finhet och
värdighet uppbar fru Ragnhilds roll, samt hr
Söderman, en karakteristisk Kark. Hr
Strandberg, som. remplacerade hr Ödmann som
bergakungen, har i denna opera ingen af sina
lyckligare uppgifter. ,
M. J.
Stockholm, Iduns Tryckeri Aktiebolag- 1896.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
