Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och bild - N:r 7, Aug. - Litteratur. Ellen Idström: Mademoiselle Blanche. Af F. Cbg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 Årg. 1896. Bilaga till ORD OCH BILD. Nx 7, Aug.
LITTERATUR.
ELLEN IDSTRÖM: MADEMOISELLE
BLANCHE.
Göteborg, Wettergren & Kerber.
När för några år sedan en liten skiss med
titel »En farlig dröm», signerad Kolon,
stod att läsa i tidskriften Ur dagens krönika,
väckte den ett berättigadt uppseende.
Litteraturvännen, som just vid denna tid — slutet
af 8 o- och början af 90-talet — med
missmod såg, huru de senare årens rika litterära
uppblomstring plötsligt aftynade, hälsade med
glädje denna nya kraft. Där fanns i
ofvannämnda lilla utkast något friskt, ursprungligt,
själfständigt såväl i uppfattning som
behandling af ämnet, hvilket ovillkorligen påkallade
uppmärksamhet.
Så utkom ett par år senare en
novellsamling, kallad »Vinddrifne», i hvilken man
återsåg »En farlig dröm», och Kolon befanns
vara identisk med fru Ellen Idström. Att
hela samlingen förklarades innehålla hvad man
kallar »farligt stoff» var helt naturligt,
synnerligast då bokens titelblad bar ett
kvinnligt författarenamn. Och ve den författarinna
som — utan uppnådd auktoritet — tager ett
steg utom de utstakade råmärkena. Den i
vårt dagliga lif tillämpade sedelag — stiftad
af den mäktiga domarefirman Tartuffe & C:o —
som för en mans förseelser endast har en
axelryckning och ett öfverseende småleende,
under det att en kvinna, som gjort sig
skyldig till samma fel, drabbas af lagens hela
stränghet, gäller äfven för litterära synder.
Det är nog icke endast för ro skull världens
förnämsta författarinnor, en George Sand, en
George Eliot m. fl. uppträdt under manlig skylt.
Alla berättelserna i »Vinddrifne» hvilade
på en stor och betydelsefull grundtanke: kamp
mellan lifsdrömmen och verklighetens hårda
kraf, och karakteriserades af en lycklig förening
af idealism och realism, med starkast lutning
åt det senare hållet. Denna förening har i
fru Idströms nya bok M:lle Blanche urartat
till den komplettaste romantik, så att läsaren
blir frestad titta efter på titelbladet, om han
icke af misstag fått i händerna en lunta från
fru Carléns och Pilgrimens dagar, så
gammaldags romanaktiga förefalla stil och uppränning.
Tegnér kallar Hammarsköld »litteraturens
brandvakt, som går omkring och vill släcka
ljusen». Är det en sådan »släckare» månne,
som skrämt förf. af »Vinddrifne» att afsvärja
sin litterära trosbekännelse och ge oss en bok,
endast och allenast afsedd att vara
nöjesläsning för den stora publiken?
Romanen är icke grundad på någon etisk
konflikt utan på en intrig, som kunde passat
förträffligt som stomme för en novell eller
ett lustspel, men som, uttänjd på 327 sidor,
har en vansklig uppgift att fylla. Och det
fordras fru Idströms lifliga framställningssätt
och fyndighet att kombinera för att hålla
intresset vid makt. På så många sidor måste
det ju »hända något», och det gör det också,
ehuru händelserna förefalla tämligen
osannolika. Romanens kärna innehålles i följande:
En ung, högättad dam — romersk
riks-grefvinna till på köpet — roar sig med att,
vid ett tillfälligt sammanträffande med en ung
man och under några dagars samvaro med
honom vid ett af tåghinder förorsakadt
uppehåll i en småstad, utgifva sig för en
varietédiva, hvilkens namn — Mademoiselle Blanche —
hon händelsevis läst på en affisch. Mannen,
som tillhör den vanliga traditionela
romanhjältetypen — hvilken man hade hoppats vara
vid det här laget saligen afsomnad — har
efter ett i utlandet kringirrande lif nyligen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
