Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och bild - N:r 8, Aug. - Teater. Stockholms teatrar. Af E. G.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGBOKEN.
7 i
TEATER.
STOCKHOLMS TEATRAR.
Djurgårdsteatrarnas program under de
gångna sommarmånaderna hafva haft
afgjord framgång, utmärkta gäster hafva å bägge
scenerna gjort stor och berättigad lycka. Om
detta oaktadt det ekonomiska resultatet ej
varit det bästa — särskildt under förra delen
af sommaren talades det om ej obetydliga
förluster — berodde detta därpå, att i kampen
mot de vackra sommaraftnarnes utelif och
mot den rådande höga temperaturen strida
äfven de bästa stycken och de mest populära
artister en snart sagdt förtviflad strid.
Detta är enda förklaringsgrunden till att
ett sådant tillfälle att se äkta, god, fullödig
»komedie-kunst» som herr Sophus Neumanns
gästspel ej togs i akt af ett större flertal
bland sommarpubliken; salongen var nämligen
de flesta af dessa aftnar ganska långt från
fullsatt. Men så mycket tacksammare var den
publik som kommit! Skrattsalfvorna voro så
intensiva och så ögonblickliga, att de talade
om en stor och afgjord seger för dem, som
framkallade dem. Och dessa voro nästan
uteslutande herrar Moliére och Neumann.
»Gröns födelsedag» är ett stycke, som
har blott få förutsättningar att göra lycka utom
Danmark, det har så mycket af den naiva
godmodighet, den intima »hygge» och den
barnsliga enkelhet i själfva fabeln, hvilken
mången gång förefaller i hög grad osannolik, som
karakteriserar en hel riktning i den inhemska
danska teaterdiktningen. Vi svenskar se mera
af osannolikheterna än af älskvärdheten, vi
intressera oss icke a priori för »en skovtur», och
vi stötas af denna sorts romantik, som på oss
verkar något pjollrig. Mycket beror härvid
på spelet, och de svenska medspelande delade
tydligen publikens svårighet att göra sig reda
för den genre, som här var på tal, de voro
alla för förnäma, de saknade naivitet i
framställningen och tycktes gå där och kritisera
författarinnan. Det var icke blott den högre
graden af konstnärlighet och språket som
härvid skilde herr Neumann från hela hans
omgifning, det var det naiva, godhjärtade,
anspråkslösa lynnet i hela framställningen, alla
de andra voro för »gentila» för att kunna
höja sig till det. Detta gör emellertid mindre
i ett modernt danskt stycke af tvifvelaktigt
värde, hvilket, som sagdt, knappast i och för
sig hör hemma på svensk seen; men samma
brist på ett annat fält visade sig mycket bjärt
vid detta annars så goda sällskaps totalt
misslyckade försök att spela med i en
Molière-pjes. Det är nu redan länge sedan vi hade
den högtiden af nöje att se herr Neumanns
mästerliga Argan, låt oss därför fatta oss kort
om hans omgifning, ty den var i sanning
intet att minnas.
Denna uppsättning hade den relativa
förtjänsten att minnet af k. dramatiska teaterns sätt
att gifva samma stycke hägrade i en
apoteos-artad mästerskapsbelysning, som det i och för
sig ej hade, och vi fingo lära oss att det
verkligen måste vara mycket svårt att gifva dessa
stycken i en någorlunda riktig ton och färg,
då så verkligt intelligenta artister som
fröknarna Borgström och Lundeqvist och herrar
Hultman, Lavén och Klintberg m. fl. nu
saklöst gjorde hvad de gjorde. Men så har herr
Neumann i stället stil och färg öfver sin
Argan, det är en bredd i komiken, som går
långt in på burleskens område, men där fmns
på samma gång en säkerhet, balans och ett
tekniskt mästerskap, som adla rollens tolkning
till äkta konst. Med större bravour och
teknik än herr Neumann utvecklar kan man ej
tänka sig scenerna med den låtsade döden i
sista akten gjorda, och herr Neumanns sätt
att i första scenen presentera sin figur är lika
förträffligt som författarens. Däremot föreföll
mig hans andra akt något mattare; han
tyckes hälst vilja vara rolig själf och ensam; i
scenerna med läkarne trädde han väl mycket
tillbaka.
»Spökhotellet» är det afgjordt olämpliga
namnet på en mycket lustig fransk fars, som
blifvit en sannskyldig kassapjes, hvilken
reparerar försommarens mindre glädjande
erfarenheter hvad biljettförsäljningen beträffar. Det
är ett kvickt och roligt stycke, som står
värdigt vid sidan af samme förf:s »Fernands
giftermål», välkändt från Vasateaterns repertoar.
En stor förtjänst hos denna fars är, att sedan
andra akten bjudit på alla de förvecklingar,
som man anar och väntar från första akten,
och några därtill, så kommer sista akten
som den kanske allra roligaste, utan alla de
vanliga utredningarne och förklaringarne, och
när stycket slutar, äro fortfarande många af
de medspelande mystifierade och förda bakom
ljuset, endast författaren och publiken vet, hur
allt hängde ihop, och detta tycker publiken är
roligt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
