Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Från Runebergs värld. Af Werner Söderhjelm. Med 14 bilder - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12
WERNER SÖDERHJEI.M.
trädde på nytt för hans syn med hans
vapenbroder, som fordom,
flärdlös, trumpen och lugn, med en järnfast ära
i djupet.
Hvad rymmes icke i detta korta
stycke! Huru lyftes icke plötsligt blicken
högt öfver idyllens trånga stämning, och
hvad ser den icke allt! Hvilket intryck
gör icke detta attribut: heliga
fädernesland, där det börjar raden med ett språng
från de föregående: »kulna, torftiga,
gömda» — detta ord har Runeberg aldrig
annars användt i samma förbindelse, och
clet verkar kanske därför dubbelt mäktigt;
hvad målas icke i detta enkla »den gråa
kohorten från Saimens stränder» af
fattigdom och försakelser, och hvad kan sägas
sannare om finnens psykologi än de
sista orden? I dessa åtta verser, hvilka
höra till det mest inspirerade Runeberg
diktat, finnes redan hela Fänrik Stål.
Midt under sysselsättningen med
»Julkvällen» skrifves på mycket kort tid
Nadeschda». Det var tillfälligheter som
föranledde Runeberg att behandla detta
ämne, hvilket citerats för honom ur en
rysk legend. Fredrik Cygnæus fann
denna dikt »underskön»; sakkunniga
domare anmärkte vid dess framträdande, att
lokalfärgen icke var väl träffad, och i
själfva verket tycktes det rent historiska
elementet ha intresserat skalden mindre;
genom den stora apparat, som införes i
slutet, blir äfven upplösningen något
banal. Men Nadeschda innehåller partier
af hög lyrisk skönhet, och i rent
koloristiskt afseende har Runeberg aldrig nått
så vidt som här — med undantag
måhända af några ställen i »Kung Fjalar».
Äfven detta epos (1844) ligger mellan
»Julkvällen» och »Fänrik Stål» och
tyckes, jämte det året förut påbegynta
sorgespelet »Kungarne på Salamis», antyda
att motiven från 1808 nu tillbakaträngts
i skaldens intresse. Arfvidssons
Ossian-öfversättning gaf väl den omedelbara im-
pulsen till »Kung Fjalar». Fornnordisk
diktning, antikens ideer och — måhända
— någon stofflig reminiscens från dess
sagovärld bragte de’ öfriga elementen
till denna sällsamma, lika stort anlagda
som utförda dikt, hvilken i konstfullt
mäjs-lad form, i diktionens djupa klang, i den
höga plastiska objektiviteten icke har sin
like i Runebergs produktion. Den
homeriska epopéens kyliga lugn hvilar
öfver skildringen, medan gestalterna än
dunkelt förtona i Ossians varma
skymningsvärld, än teckna sina drag skarpt
fast mörkt mot den nordiska
sommarnattens mattklara himmel.
Men härefter återvänder skalden till
sina finska hjältar Det grekiska
sorgespelet får ligga, och berättelserna från
kriget komma att för en tid af tre
lust-rer, ehuru med afbrott, främst leka för
hans diktande håg.
Traditionen förmäler, att en
bokhandlare i Borgå, som ägde några porträtt
af 1808 års krigare, ville fullständiga
denna samling och ge ut den samt bad
Runeberg skrifva nödig text. Runeberg
biföll och skref på försök Otto von
Fieandt. Af porträttgalleriet blef
ingenting, men skalden hade funnit en form
för det som så länge sysselsatt hans
tankar. Småningom fogades så »Fänrik»
till »Fänrik», »Vårt land», som skrifvits
1846, och de två ofvan nämda, i tredje
häftet dikter publicerade, sångerna med
krigsmotiv togos med, och 1848
utkommo de första sägnerna, sjutton till
antalet. Först tolf år senare gaf Runeberg
fortsättningen åt sitt väntande folk.
Under en stor del af denna mellantid
absorberades han fullständigt af sitt
ledamotskap i psalmbokskommittén, hvars
resultat, den vackra »runebergska
psalmboken», icke befanns dogmatisk nog att
af prästerskapet antagas men i stället
inbragte skalden en nationalgåfva af
sjuttiotvå tusen mark. Men redan före detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
