Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Från Runebergs värld. Af Werner Söderhjelm. Med 14 bilder - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14
WERNER SÖDERHJEI.M.
arbete hade Runeberg slösat tankar och
tid på ett ofruktbart företag, den i
holbergsk stil anlagda, aldrig slutförda
komedien »Trassel». Materialet till sägnernas
andra del uppstod dock småningom
under alla dessa år, men det gick långsamt,
och hindren voro icke blott af litterärt
slag. Skämtande skrifver Runeberg i
december 1856 till sin svåger*): »I harmen
öfver den omöjliga väderleken dessa
sista veckor, som totalt hindrat all jakt,
har jag skrifvit två fänrikar och börjat
den tredje, men denna sista får nu
kanhända jullof, om vädret fortfar att vara
så vackert som nu.» Först i maj 1860
fanns ett lika stort antal färdigt som det,
hvaraf förra samlingen bestod.
I sägnerna samlade Runeberg alla
intryck, hvarmed kriget befruktat hans
fantasi, både dem, som han redan omsatt i
dikt, och dem, som ännu väntade på form
— eller nästan alla, ty han säger sig af
sjukdom ha tvungits att afstå från ett
par påtänkta sånger. Någon poetisk
krigshistoria har han icke velat skrifva. I ett
bref till Montgomery, hvars arbete varit
en af hans källor och hvars omdöme han
med skygghet» motsåg, säger han,, att
»den poetiska nödvändigheten att
gruppera och färglägga gjort, att detaljer
stundom framlyfts, som ej äga full
historisk rättighet». Och han tillägger: »Ett
vet jag, att jag älskat de hjältars ära,
som kämpat med trohet för mitt
fädernesland, de må hafva stått på högre
eller lägre plats, och att jag sjungit om
dem ur mitt hjärta det bästa jag
kunnat». Men Runebergs sträfvan att i
sägnerna skildra olika sidor af sitt folks
lynne har rikligen nåtts och därjämte bland
krigets hufvudhändelser och hufvudtyper
knappt någon förgätits.
De som »stått på lägre plats» togo
*) Otryckt bref bland Runebergs handskrifter
i Borgå.
måhända försteget i skaldens ynnest —
jag påminner blott om »Sven Dufva» och
»Munter». I dessa båda har Runeberg
tydligast och säkrast träffat den bild han
ville gifva af den finske soldaten. Han
ville icke om honom påstå — detta är
en anmärkning af Snellman — att han
i duglighet och mod saknade sin like i
historien, men väl att det var den enda
soldat i hela världen, som slogs i
striden precis på samma sätt som han bröt
upp sin åker därhemma. »N:o femton
Stolt» och »ynglingen med barmen
sönderskjuten» i »Döbeln vid Jutas» — i
hvilken dikt äfven annars både det
historiska och det etiska momentet äro
idea-liseradet — röja redan tecken till ett
patos, som skiljer dem från de nämnda,
fullkomligt realistiska figurerna, och »Molnets
broder» är en idealhjälte, som icke
nödvändigtvis hör hemma i Finland.
Om för soldattyperna några verkliga
figurer från kriget tjänat till modell, kan
jag icke säga. En faktisk Sven Dufva
lärer dock ha funnits bland Zidéns
Wasagossar. För sin skildring af den
finske officeren, »husbonden för sitt
kompani», har Runeberg däremot, utom hvad
han, isynnerhet efter de första
fänrikarnas utkommande berättelsevis och genom
bref från veteraner erfor, haft
tacksamma förebilder, däraf flere i sin
närmaste närhet.
En af de originelaste var von Essen,
som slagit sig till ro på Jackarby
egendom i Borgå socken. Hundra historier
gå om hans »brinnande hetsiga blod»’.
När vreden kom på honom, krossade han
allt hvad han fick tag i — tills han
slutligen kurerades af sin hustru, som
företog sig att imitera hans krigaretag. En
bonde, som han ertappat med någon
ohederlighet, bet han örat af. Hans Matts
Kusk, som på sin ålderdom användes till
hvarjehanda uppdrag i Borgå — hans
specialitet lär ha varit att fånga råttor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
