Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Huru fröken Caroline blef min moder. Af Gustaf Wied. Öfversättning från förf:s manuskript af Algot Ruhe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
74
GUSTAF WIED.
sin mörka vinterdräkt och satt på sig
en ljus, gråblå klädning med bred
garnering nedtill, en hvit mjuk schal med
stora, mattgula blommor samt en stor
halmhatt med breda brätten och en bred
spets, som hängde ned längs kanten. För
öfrigt hade hon ljusgrå, virkade
halfvan-tar och, något som rörde mig nästan
till tårar, hvita strumpor och små, låga
tygkängor instuckna i galoscher.
Höfligt gick jag ur vägen, och hon
trippade förbi mig med en liten
erkänsam hälsning i sina milda, blå ögon.
Och på vänstra armen bar hon
väskan, denna underliga väska, som gör
gamla damer så älskvärda i mina ögon, ty
jag har en gång i en läglig stund
undersökt en dylik helgedom, och den innehöll
de märkvärdigaste saker: en mörkbrun
hårlock, fastsydd med hvitt silke inuti
ett hopvikt stycke papper, och under
densamma stod skrifvet med sirlig hand:
17 juni 1840; ett gulnadt bref, som jag
tyvärr icke fick tid att läsa; en fint
broderad kammarduksnäsduk, doftande af
lavendel och torkade rosor; ett litet
stycke krämchokolad insvept i
silkespapper, samt en perlemordosa med
peppar-myntpastiller. Och så fanns där
naturligtvis en halffärdig, mycket långskaftad,
hvit stickstrumpa; och längst nere på
botten tre klotrunda, hvitfläckiga
kastanjer, som bekant ett ofelbart medel mot
gikt och reumatism.
Nåja, fröken Caroline bar alltså en
dylik väska hängande på vänstra armen,
medan hon med två fingrar sirligt och
försiktigt lyfte en liten smula på kjolen,
så att jag kunde se hennes hvita
strumpor och tygkängorna. Och i högra
handen höll hon en liten, liten barnkratta
med grönmåladt skaft. Krattans tänder
skeno, som vore de polerade.
Jag vände på hufvudet och såg efter
henne. Och i samma ögonblick som hon
gick in öfver bron vid kyrkogårdsporten
och försvann var det som jag fick mitt
förflugna infall, lämnade snoken åt hans
öde och skyndade efter henne.
Hon hade vikit af på andra
sidogången till höger. Man kunde se hennes
ljusa hatt och schal röra sig mellan de
gröna buskarna.
Jag smög mig nedåt första
sidogången och in mellan grafvarna, för att
kunna närma mig utan att genast väcka
hennes uppmärksamhet.
Där kändes en döfvande doft af
blommor. Och buxbommens tjocka,
mörkgröna blad utsände sin skarpa kryddlukt
i solskenet, som bredt och strålande låg
och lockade fram detta myllrande lif ur
de dödes jord. Aurikler, hyacinter,
krokus och violer stodo öfverallt i alla
vinklar och vrår och smålogo med sina röda,
gula och blå ögon emot den gyllene
värmen, som strömmade ned öfver dem.
Till på köpet hade det regnat, tätt och
länge, dagen förut.
Den gamla damen hade nu stannat,
och jag kunde på hennes rörelser se, att
hon lade väskan och krattan ifrån sig.
Därpå böjde hon sig ned och försvann
helt och hållet.
Jag smög mig försiktigt närmare och
upptäckte henne snart nog vid en liten
anspråkslös grafplats, där hon satt
nedhukad och ryckte upp en smula ogräs,
som grodde mellan blommorna på
kullen. Därefter reste hon sig, i det hon
grep krattan, stödde henne mot marken
och hjälpte sig på detta sätt upp.
Nu tänkte jag gå fram till henne.
Men i detsamma tog hon väskan, som
låg på en liten grönmålad spjälsoffa,
hvilken stod vid den närmaste grafvens
häck. Jag blef nyfiken och stannade.
Hon öppnade väskan och framtog först
en liten medikamentflaska af hvitt glas och
därpå den minsta svamp, jag i hela mitt lif
sett. Hon lade väskan tillbaka på soffan,
tog korken ur flaskan, vätte svampen med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
