Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Reseminnen från Kreta. Af Sam Wide. Med 4 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
82
SAM WIDE.
gen, som betraktar den vägfarande som
ett budskap från gudarne. I byn Ajos
Deka tog jag in i en förmögen
bondgård samt undfägnades på bästa sätt.
Bonden, hos hvilken jag bodde, hade en
bakäli (handelsbod och krog), i hvilken
jag tillbragte mina lediga stunder om
dagen. Där fördrefvo vi tiden med att
prata, röka samt dricka kaffe med
konjak och mastfcha. Rummet, som var
ganska stort, hade några träsoffor vid
väggarna, midt på golfvet stodo
trästolar, på hvilka endast värden och hans
förnämsta gäster fingo sitta. Jag erinrar
mig, huru jag en gång kom att sätta
mig på èn af sofforna vid väggen, och
huru värden mycket angeläget nödgade
mig att taga plats på en af stolarna
framme på golfvet. Det nytestamentliga
uttrycket »sitta på stolar» såsom
beteckning för en hedersbetygelse föresväfvade
mig vid detta tillfälle.
På kvällen gingo jag och min agojàt
öfver till bondens stuga, där vi rikligt
undfägnades med mat och dryck. Sedan
gingo vi till sängs — uttrycket är dock
något bildligt, ty vi fingo sofva på
bänkar, öfver hvilka man utbredt ett par
täcken. Innan vi lade oss, kom värden
in och bjöd oss en »sängfösare» under
form af ett glas mastfcha. Han var nog
vänlig att låta flaskan stå kvar för den
händelse att vi under natten skulle få
lust att taga oss en klunk. Det är det
enda tillfälle, dä jag varit med om
»nattbrännvin». Till min heder må dock
sägas, att jag icke begagnade mig af
värdens välvilja, men jag märkte, att min
sofkamrat en gång under natten steg
upp och tog sig ett par klunkar af den
goda drycken. På morgonen fingo vi
kaffe med den oskiljaktiga mastfchan.
Värden fyllde våra glas, drack oss till
och yttrade: »Kalm iméran nä
peräso-me» (må vi framlefva en lycklig dag),
hvarpå vi med handen på bröstet hög-
tidligt framsade vårt bekräftande »amin,
amin».
Sedan jag besett fornlämningarna i
det gamla Gortyn, bland hvilka en
gammal, synnerligen omfångsrik laginskrift
intager det främsta rummet, red jag på
tredje dagen tillsammans med min agojat
tillbaka till Herakleion. När vi kommit
inemot en half timme upp i bergen,
hörde vi plötsligt, huru en ryttare i
galopp kom sättande efter oss. Det var
en af mina nyförvärfvade vänner, en
bonde från Ajos Deka, som ridit efter
för att bringa mig en sista
afskedshälsning. Han stoppade mina fickor fulla
med apelsiner, fikon och valnötter samt
räckte mig sin mun till afskedskyss. Och
sittande på hästryggarna kysstes bonden
Maniölis Iliåkis och jag med sådant
eftertryck, att min vid dylika
ömhetsbetygelser ovane häst höll på att stegra sig.
Dagen innan jag skulle afresa från
Herakleion till Atén, anlände den
underrättelsen, att koleran utbrutit i
Konstantinopel, samt att Grekland anordnat IO
dagars karantän för fartyg från
Konstantinopel. Farhåga uppstod, att hela
Turkiet skulle förklaras smittadt af
kolera; och utsikterna att möjligen få
tillbringa i o dagar i den usla grekiska
karantänsstationen vid inloppet till Piraeus
gåfvo anledning till sorgliga betraktelser.
Lyckligtvis besannades icke dessa
farhågor.
På återresan till Atén dröjde
ångbåten ett par timmar på redden utanför
Rétimo, det gamla grekiska Rhitymna,
en stad med öfvervägande muhamedansk
befolkning. Det turkiska citadellet
ligger på en i hafvet utskjutande udde på
den plats, där den gamla grekiska staden
hade sin akropolis. Mörkret hade redan
inbrutit, men jag begaf mig likväl i land
med en grekisk man för att bese staden.
Vi gingo från kafé till kafé. Där sutto
muhamedanerna på golfvet, i dåsigt lugn,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
