Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - En svensk historisk roman. Af Hellen Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN SVENSK. HISTORISK KOMAN.
85
lius, den af professor Schiick framgräfde
äfventyraren och skalden, en högst
karakteristisk renässansfigur, hvilken Bååth också
poetiskt behandlat, och som alltså haft det
ganska besynnerliga ödet att i ett
århundrade så korrekt soni vårt återuppstå och
finna mer än skildrare — nästan beundrare.
Herr Lars Wiwalt är som sagdt en
äfventyrare utan fruktan och tadel, som stjäl
friherre Gyllenstjernas namn och under
detta lånade namn gifter han sig i
Danmark med en rik flicka, jungfru Gertrud
Grijp, men den stackars Lars Svensson är
dock blott bondson. Flickan är, så som
Molander uppfattat henne, ett slags
amazon, som trängtar efter världens
märkvärdiga storlifspanorama i dess väldiga och
djärfva former af hjältekraft och dådlust.
Och han vinner henne på äkta
soldatmanér med att lyfta henne på sadelknappen
vid en kappridt. Wiwalt själf är
lyckoriddaren, som vill skjuta lyckans villebråd,
vildsvinet, som blott träffas med frikula,
en sådan, hvarmed man själf förverkar
sin salighet, och han behöfver
naturligtvis alla en fanatisk ärelystnads
ingif-velser för att i det bedrägeriernas nät,
som han hopsnott för andra, ej själf blifva
insnärjd. Men långsamt och dock säkert
tvinna sig dess maskor kring honom själf,
och så mycket han än slingrar sig och
försöker att lösa den snärjande väfven -—
nej, med ett slags ångest börjar
lyckoriddaren märka, att han själf är fången i sitt
eget nät. Han förstår det ej; vida större
stråtvägsröfvare än han, med hufvud på
skaft, med säker hand och säkert öga hafva
lyckats i denna tid af framgång, som
hvilar på värjspetsen eller på den djärfva
förslagenhetens spelbordsmatta. Hvarför
har ödet åt dem gifvit sin trollstaf,
maktens talisman, hvarför ej åt honom? Han
tror ej på något, måhända till viss grad
på kung och fosterland, men ej på lag,
knappast på tro och lofven, kanske dock
på kamratskap i vänskap och på kärleken
till henne, som lärt honom, att man kan
offra sig utan att snegla på någon egen
fördel. Hvad han tror på är list och
djärf-het, som öfvermannar andras list, och han
kämpar som en förtviflad för att trots alla
motigheter vinna denna lyckans gudinna,
hvilken han alltid föreställt sig som den
dam, hvilken vid tornérspelen kastade sin
bukett åt det galna modets riddersman
Jtßtoføwfa
men som aldrig vill ge honom det äkta
ja-svaret på hans frieri till henne. Det är
henne som han tror på men som man
måste skjuta med frikula.
Och när han först börjar upptäcka, att
hon blott är en fal tärna, så ler han i
början lika gladt och segerstolt, som om
han aldrig velat eller tänkt sig något
annat än hasardspelets slump och
stridsknepens lustighet som tapperhetens och geniets
belöning. Än dansar Lasse Wiwalt hos herr
Wulff Grijp, på samma gång spelande,
sjungande och dansande, och eggarde öfriga pareti
till kaprioler, hvilka de ej anade stodo i
deras makt, än utsätter han själfva den
högvördiga prästen herr Peder för sina
piruetter som bibeltolkare, om ett sådant
uttryck kan användas, så att han framställer
sig själf som den fattige i andanom,
honom som den rike, och lyckas så helt och
hållet omstämma och vinna prästen för
sig, att denne glömmer alla gamla
tacksamhetsförbindelser mot fru Karin. I be
sinningslöst öfverdåd, vare sig detta yttrar
sig som bataljernas stridsrus eller som si-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
