Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Gallionsbilden. Af Jane Gernandt-Claine
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I 20
JANE GERNANDT-CLAINE.
parne voro öppna, men hon tycktes
halfslumra. Ibland gick det en ryckning
öfver hennes ögonlock.
»Sofver du?» ropade den gamla hårdt
med en blick mot dynorna, och den lilla
slumrerskan höjde hufvudet i lyssnande
ställning, skrämd af tonen, fast det ej
låg vrede däri. Det var blott rösten af
en grof kvinna, som aldrig vetat, hvad
det är att låta mild.
»Om du är vaken, så gå och säg till
Josiah, att här inte finns en droppe
vatten.»
»Ja», kom svaret snabbt och tyst,
och den lilla jungfrun steg ur vagnen.
Det var ingen stor ansträngning att nå
marken, men det hopp hon tagit gjorde
henne röd och hvit efter hvartannat.
Hon stod en sekund och blundade, med
fingrarne tryckta mot pannan. Så
öppnade hon ögonen och såg sig om,
händerna gledo åtskils, och hon smålog.
Hon visste icke, hvar hon var, men hon
tyckte sig aldrig ha sett något så
vackert. Landskapet var icke flackt med
ändlösa marker som den trakt, där hon
var hemmastadd. Det höjde och sänkte
sig, det andades, det lefde, och hagar
och hus lågo strödda om hvarandra inne
i solskenet. Men det underliga var, att
hon kände igen det alltsamman som från
en dröm. Hade hon — varit här? Bott
pä sådana ställen? Hon mindes intet
och allt på en gång . . . Om hon kunnat
gä och gå och gå rakt framför sig in i
allt detta ljusa . . .
Ljudet af hästtraf ryckte henne ur
dessa tankar, och en karlstämma — kort,
afhuggen som den gamla kvinnans —
sporde sträft: »Hvad gör du här?»
Hon vände sig bleknande och såg
upp till mannen på hästryggen: »Josiah
det var din mor — — —»
Ryttaren hoppade ned och ställde sig
framför henne. Han bar ridpiskan i ena
handen och pipan i den andra och höll
ögonen forskande fästa på jungfrun. Hon
fick med knapp nöd fram sitt ärende,
och han lät henne stå och famla efter
orden. Då hon slutat, såg han sig om:
hottentotten ledde bort hans häst, och
kafiferynglingen var försvunnen, men han.
visste, hvar det fanns en källa, hon
kunde följa med, om hon hade lust.
Och han grep ett tomt bleckkärl, hvari
hans tjänare brukade hämta vatten, och
sneddade öfver fälten inåt en grön
gångstig. Han gick kutryggig af undertryckt
styrka och satte hälarne hårdt i marken.
Gestalten var reslig med tunga,
otympliga lemmar och ansiktet väderbitet och
skarpt. Mun och kinder täcktes af ett
långt, brunt helskägg, och under de täta
ögonbrynen blickade ett par ljusblå,
djupt liggande ögon. Han hade
rund-kullig hatt med stora, bredskyggiga
brätten och bar klumpiga kläder af ovanligt
snitt liksom den lilla jungfrun, hvilken
vandrade vid lians sida, men hon var
barhufvad och barhalsad och
genomskinligt skär i solen. Öfver det grofva linnet,
som var öppet i halsgropen, hade hon
ett mörkrödt lifstycke och veckad, grå
kjortel, och ett par allför stora skor
sutto hopsnörda med en läderrem på
hennes fötter. Det tröttade henne att
gå, ty klara vattendroppar pärlade på
hennes tinningar, men hon log förstulet
mot allt hvad hon såg. Då och dä strök
hon händerna öfver hvarandra — de voro
hvita och tunna och badade i fuktighet.
Under halslinningens smala springa höjde
och sänkte sig barmen med små korta
andedrag.
»Känn, hvad det luktar godt», sade
hon och stannade under en eukalyptus.
Hennes ansikte lyste, men mannen
bredvid henne kunde hafva ryckt upp trädet
med rötterna.
Han tillhörde ett folk, som bevarat
sin frihet genom att från far till son
med beteshjordar och bohag, uppsöka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
