Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - William Shakespeare enligt Georg Brandes. Af Hellen Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
WILLIAM SHAKESPEARE ENLIGT GEORG BRANDES.
I39
lyckats. Man misstänker, att han velat gifva
ett svar på de akademiska förebråelserna för
bristande grundlighet. Ingen skall om hans
vidlyftiga källforskning kunna säga, att den
ej är grundlig, men någon gång förefaller det
som om den blixtrande essayisten, eljes
van vid att koncentrera och pointera,
känner sig trött och tyngd af värfvet att vara
tålmodig historiker. Dock är det blott
undantagsvis han ej förmått inblåsa en
lefvande anda i materialet.
Uppgiften att göra en fullt pålitlig
analys af Shakespeares personlighet är som
bekant olöslig genom bristen på faktiskt
material. Man måste till en del bygga på
de trovärdigaste hypoteser, man kan finna,
för att framställa hans utveckling. I
gissningarnas värld ha som bekant de tyska
kommentatorerna gjort storverk i det
alldeles rasande och excellerat i de vildaste
luftsprång. Brandes, som hittills ej varit
utan en viss böjelse att konstruera, har
nog måst motstå åtskilliga fantasiens
förförelser, men i allmänhet har hans
rekonstruktion af människan Shakespeare lyckats
utmärkt. Han har också undgått den
motsatta faran att vara alltför nykter och
reserverad, faran af att glömma, att hvarje
diktare i sista hand har en mening och
betydelse blott för så vidt han ses som ett
Sesams-ord, hvilket haft makten att öppna
eljes fördolda helgedomar och malmbrott på
personlighetens dunklaste områden. Schück
har kanske, i sin ifver att undvika all
fantastisk luftslottsbyggnad, inskränkt området
för en Shakespeareframställning allt för
mycket till ett blott relaterande af fakta och
data, och därför mottar man gärna
Brandes’ lefnadsskildring som en komplettering
till Schiicks för hvarje Sbakespearevän
omistliga kritiska studie.
Brandes har en grundåskådning, som
genomgår hans uppfattning, och dess
största förtjänst är, att den är så vid och
human, orden här tagna i en specielare
betydelse än vanligt. I detta afseende står
han framför Taine, hvars mästerliga
hopsummering af Shakespeareska karaktersdrag
i alla fall ej är uttömmande. Brandes har
mera sett och haft sinne för det
mångsidiga hos diktaren, det som man antydt
genom att kalla honom den, som skapat mest
näst Gud. Hos Shakespeare äro många
själar förenade, han är icke blott den store
hataren af konvenans och dogm, men han
är öfver hufvud ingen fanatiker åt något
håll, ej ens naturfanatiker, ungdomsfanatiker,
poesifanatiker eller frihetsfanatiker — med
andra ord intet af det, hvartill män af
hans diktartyp gärna öfvergå. Det svåraste
i att kunna skildra Shakespeare rätt är
kanske att kunna framställa denna breda
tolerans hos honom, denna nästan
öfvermänsk-liga gränslöshet, som just gjorde honom i
främsta rummet till den mänskliga
begränsningens och trånghetens fiende och som
åstadkom, att han förstod både sans och yrsel,
försiktighet och passion, fanatism och
kompromiss, statsmän och svärmare,
vildhjärnor och girigbukar, motsatser så totalt
art-skilda som Falstaff och Shylock, Henrik V
och Hamlet. Det är sannt, som Taine
har betonat, att Shakespeare var
renässansman, att tiden var vildhjärnornas tid,
galenpannornas guldålder; det finns
naturdyrkan och nära nog rousseauism hos
Shakespeare, men det finns också bredvid all
öfversvallande lifslust något nära nog
puritanskt rent i hans ideala kvinnogestalter,
lekfulla som barn men trofasta som
madonnor. Och förutom det yra skämtlynnet
finna vi drag, som tyda på det
bottenlösaste grubbel och världssmärtans förtviflade
nödrop öfver tillvarons dissonanser.
Det är något i Brandes’ egen
författareindividualitet, i hans egen lätthet och
smidighet att växla själsstämning, i hans
omöjlighet att låta taga sig fången exklusivt af
en viss karakterstyp, och, om vi finge i
god bemärkelse använda ett ord, som
vanligtvis tages i dålig, i hans halhet att likasom
glida undan alla beklämmande intryck af
åsikt, af definitiv pietet, som gör honom
egnad att förstå detta underbart skiftande
lynne. Om Shakespeare själf var åskådare
af själsstämningar utan att vara martyr för
dem eller om han var det, hvem kan bestämdt
säga något därom? Men det kunna vi lugnt
påstå, att lifvet för honom var en
mångfald af taflor, en oändlig växling och ett
panorama, där brokigheten var det
förhärskande och färgblandningen kanske det
mest bedårande. Hans lif ger också
anledning att tillskrifva honom ett slags
vetgirig reslystnad bland tillvarons olika
former, en girig nyfikenhetslust, och i detta
fall delar han ju smak med sin danske
skildrare. Taine har rätt i att påpeka, att
en hänsynslös äfventyrsdrift finns hos
honom, men han slår öfver till att hos honom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
