Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Sången om jorden. Af Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SÅNGEN OM JORDEN.
Maria i paradiset,
hon spelte och sjöng en stund.
Vinden höll upp med sin fladdrande lek,
att lyssna invid hennes mund.
Maria i paradiset
■— där kom ej en sorg öfver tröskeln in,
så lätt som ljuset i glimmande luft
var bidande jungfrurs sinn,
där kom ej en oro nära,
ty änglar med drömmande blick höllo vakt,
hvart träd stod rödt utaf mognande frukt
och lyste i orörd prakt —
Maria i paradiset
— som klingande silfver hvart hennes ord —
om fädernehemmet sjöng hon
där ner på den glömda jord:
Det hade en port mot öster,
där morgonsolen i hvalfvet brann;
det hade ett fönster mot väster,
där blekgrönt ljuset försvann;
det hade en härd för elden,
med glöd, som sjönk under syrsors rop;
det hade en säng, när kvällen
slöt domnande ögon hop;
det hade ett pilträd på gården,
i spunnet guld stod om våren dess dräkt,
som en kappa föll den för höstens frost
och kom med majvindens fläkt.
Maria i paradiset,
hon tystnade sakta och såg sig kring.
Där fanns ej ett öga som icke var vått
i de böjda jungfrurnas ring.
Veronika hviskade sakta:
»Jag hade en syster, som log mot min röst.»
Med korsade händer Aurelia:
»Jag hade en sorg vid mitt bröst.»
Margreta i drömmande fråga:
»En man . . . under längtan han nämnde mig
brud.»
1 marmorblek tjusning Cecilia:
»Jag hade en längtan mot Gud.»
Och liksom när droppar skakas
ur regnvåt, glittrande häck af en vind,
i tvifvel och frågor bröt gråten fram
i glans på hvar bleknande kind.
»Säg, brinner ej hjärtat varmast
där, där, under glädje och ändlös nöd?
Säg, lyser ej drömmen skönast
mot djupen af natt och af död ?
»Säg, är det en synd, att den binder
om hjärtat än, hvar brist, man haft kär?
Säg, var ej den himmel, vi anade blott,
mer sann än den himmel, som är?»
Maria böjde sig mot dem
— som klingande silfver hvart hennes ord —
och vaggade dem till ro, där hon sjöng
om sitt hem på den fjärran jord.
»Under stjärnenätterna», sjöng hon,
där drömmas de samma drömmarne än,
och blommorna domna på hösten bort
och komma om våren igen »
»Under stjärnenätterna», sjöng hon,
»Kan det famnas, allt, af ett hjärta i nöd, —
och lyss, hur strängarne klinga skönt,
när de spelas af smärta och död!»
Per Hallström.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
