Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Strindberg—Heidenstam—Hedberg—Pelle Molin. En litterär vårrevy af Hellen Lindgren - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STRINDBERG HEIDENSTAM — HEDBERG-PELLE MOLIN.
235
en vacker syn utan att gå hem på
laboratoriet för att förstöra den och framtvinga
en bismak af förgängelsens fulaste spöke?
Vi älska hellre att behålla som vårt sista
intryck det ledmotiv, som af författaren
själf gifvits: »en blomsterhöljd kulle midt
ute i hafvet, man hör på afstånd ett brus
likasom af vågor.»
Ledsamt nog är det att behöfva tala
om kvinnofrågan, men då den upptar en
fjärdedel af boken, lär det väl näppeligen
kunna undvikas. Strindberg vill ej gärna
mottaga namnet misantropisk kvinnohatare,
och i ett fall kan man ju ge honom rätt.
Det är nämligen det egendomliga med hans
kvinnohat, att fast däri ligger åtskilligt af
»en dåres bikt», blir det också genom
själfva sin öfverdrift och sin paradox som
medveten öfverdrift en slags själfbekännelse,
att det icke är så helt på allvar menadt
men snarare fått sin formulering som
afsiktligt utkastad stridshandske »i krigarens
lofvärda afsikt att skada och döda». Läs
t. ex. på sida 260 följande:
»Här om dagen, när jag läste i en tidning, att
tolf kvinnor blifvit lefvande innebrända i en fabrik,
greps jag af en grym glädje: tolf stycken! Skönt!»
Äfven som en slags galghumor måtte
väl detta erkännas vara smaklöst. Mén
vid andra tillfällen räddar verkligen det
fantastiska i Strindbergs fanatism mycket
hos denna från att synas alltför fanatiskt
och bittert. Fantasimänniskan måste ju
alltid se visionärt och Strindberg är på sitt
sätt en svensk Dumas, som anser kvinnan
vara människosläktets vibrion eller, såsom
det nu heter, bacill. Som
kvinnomålare har han lyckats sämst, därför att han
framställer en abstrakt kvinnotyp, en
varelse, sammansatt af bedrägeri, underslef,
njutningslystnad, obarmhärtighet mot
mannen och framför allt tomhet, d. ä. brist
på vetenskapligt djup och allmänna
intressen. Ett påstående något så när i samma
riktning som Strindberg gjorde redan Agardh,
likväl med en mycket viktig skillnad, när
han sade, att kvinnan kan vara mera
djäfvul än mannen, likasom ock mera ängel.
Med Strindbergs böjelse att taga den ena
sidan af saken förenar sig ofta ett intresse
att taga realistens harnesk och förklara sig
vara sanningssägare, hvilket också måhända
kunde medgifvas, blott han ej ville göra
sina observationer i vissa fall af femini-
na kriminela dårar till allmängiltig
san-ning.
Det är icke fullkomligt onödigt att
framställa dylika lieux-communs, som här ofvan,
ty Strindberg skildrar ofta med
erfarenhetens träffsäkerhet, och det har händt mer
än en gång, att han förbländat vissa
manliga läsare, hvarpå sedan den f. d. lättrogne
gjort erfarenheter på egen hand. Han har
t. ex. fatt se förtjusande Evor, som varit
koketta måhända, men därför icke haft fula
baktankar på förräderi, eller trogna
hushållerskor, som räddat en slarfvers hela
ekonomi. En annan gång har han
upptäckt mödrar, hvilka vid barnens sjukbädd
tillbragt dagar och nätter, ja äfven
blåstrumpor, som hvarken ägt bläckfläckar på
fingrarna eller moralistens hängfärdighet
och egenrättfärdighet, men kunnat vara
lifs-friskare än många sjuttonåringar, och den
forne troende kan då känna sig frestad att
säga: »bort Mefistofeles med ditt förtal,
äfven du måste ha mött kvinnor, som lärt
dig ej blott älska men också beundra»,
och följden kan blifva, att diktaren
motverkar sig själf.
När Strindberg som i sin uppsats om
Kvinnohat och kvinnodyi-kan skall gifva
svar och försvar, talar han om mannens
böjelse att »öfverskatta» kvinnan, hvilket
i Strindbergs mun betyder att behandla
henne som jämlike och ej som underordnad
varelse, i de uttrycken, att sådant kan
hända äfven intelligent folk, som honom
själf exempelvis, men det är då att
hänföra till ett trötthetsbehof, så som man
ibland frestas att öfverskatta barn och andra
omyndiga själar.
Strindberg är så grundligt tesförfattare,
när han nalkas detta ämne, att han i samma
uppsats i ett par ord själf uttryckt just det,
som blir den evigt återkommande frågan i
de pjeser, han här meddelat. Han säger:
»Men hvad ligger det för motsägande i dessa
tvi uttryck? . . . Älska . . . hata .. . Kärleken är en
intermittent feber med vanmaktsperioder mellan
anfallen.»
Naturligtvis har kärleken en sådan sida,
men vore den hufvudsakligen ett
feberanfall, då vore det också bäst att, som
Jacobsens Niels Lyhne också mycket
riktigt gör, dö »den vanskelige död» för egen
hand — ty lifvet är dock ej blott sexuelt sval
vänskap och sublim vetenskap, det är också
en smula kärlek, och är denna blott plå-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
