Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - En moder. Af Hilma Angered Strandberg - Ryska strofer. Af Hakon Wigert-Lundström - Ni och du. Efter Pusjkin - Jag minns — —. Efter Alexej Tolstoj
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en moder.
3oi
tveksamt och mörkt på henne, ty hans
tankar hade hela dagen gått i motsatt
riktning till hennes och slutat i bara
åskmoln och dimmor.
På bordet stodo läckerheter och en
flaska vin.
— Hvad i all — — mumlade han.
Min flickas skål — min nya
flickas! ropade hon och föll honom om
halsen i nervös gråt.
Han var icke säker på henne — han
höll henne på armslängd från sig och
sade:
— Är du inte ledsen mera?
— Nej — jag är glad — hon
blinkade genom tårarna.
— Men hur skall det gå?
— Det skall gå bra.
Han kände sig som en syndare, där
han med vargaptit åt af sina
favoriträtter och drack sitt Kalifornia-sherry.
— Gud gifve jag kunde fördubbla
mig, suckade han sentimentalt.
Hon skrattade.
—• Hör Arne — jag ämnar gå till
fru Smith och bedja henne skaffa
uppsatsen in någonstädes — —
— Du?! Nu?!
— Jag ämnar gå på som en galning,
skrifva, läsa — lefva med — kanske bli
föreläsare — —
— Lönar det sig? Du får ju afbryta
snart — —
— Ja jag tror det lönar sig — det
är en dag efter i morgon — efter tio år —
— Men, sade han medlidsamt
tvekande — du är inte längre ung då, och
det gör allt här i landet, där man tror
så blindt på ungdomen och dess
gärning . . .
Hon satt med armbågarne pä bordet
och hufvudet stödt mot de knäppta
händerna, stirrande med ett hemlighetsfullt
leende ut i mörkret, som genomskars af
ljusflugornas eldstrimmor.
— Kanske är jag yngre om tjugo år
än jag är nu, sade hon långsamt.
Han förstod henne naturligtvis ej,
men han gladdes åt hennes ljusa
stämning.
RYSKA STROFER.
NI OCH DU.
Efter Pusjkin.
Det tomma »ni» mot hjärtligt »du»
hon lofvade mig att få byta.
Jag lycklige, jag kan ej nu
ur hennes trollkrets lös mig bryta.
Jag följer drömtyst hennes stig,
hon strålar ljuft i vårlig dager . . .
Jag säger: »ack, hvad ni är fager»,
men tänker: »hvad jag älskar dig!»
JAG MINNS–
Efter Alexej Tolstoj.
Det skymmer. Dagens ljus dör bort omärkligt
— stilla,
och öfver kvällslugn sjö drar dimman, mjuk
och mild,
och för mitt öga står — en kand, en älskad villa—
i kvällens tysta stund din ljufva, sorgsna bild.
Just så jag såg dig le, min kära, flydda flicka,
just så ditt Iena hår flöt öfver axeln rund–
och dina stora ögon öppet mot mig blicka
och sörja åt min sorg i kvällens tysta stund.
Hakon Wigert-Lundström.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
