Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Strindberg—Heidenstam—Hedberg—Pelle Molin. En litterär vårrevy af Hellen Lindgren (Fortsättning och slut) - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
334
hellen lindgren.
än tankens hemlängtan till det opersonligas
vidder — hur små äro ej alla dessa
människo-lifvets intressen, som syssla med mig och
dig som storheter, med människan som
individ? Och så skall han uppfostra
gossen med tankar »som leksaker». Artus
beundrar honom. Hans halft flicklika
natur fråssar i sensibel kärlekslängtan, än till
fosterfadern, än till lifvet därute, därnere,
som han betraktar från observatoriets
tinnar och som han drömmer sig högt, rent,
oändligt, sedt genom sagoböckernas
förstoringsglas.
Men ödets ironi är obeveklig äfven
mot eremiter, och forskaren Grim, som
döljer sig själf och gossen under sina lärda
vingars skugga, upptäcker en dag, att hans
hjärta kan klappa för vanlig kärleks skull. Det
händer sig, att en flicka, till åren nästan ett
barn, förirrar sig till slottet. Hon bärs
af-svimmad dit, vivören Sylvester upptäcker
genast med sitt för allt dylikt vana öga, att
damen i sin vapensköld för kameliablomman.
Hon får sofva i ett af slottets gemak, och dit
kommer den blide Artus. Med vaknande
halft erotisk men omedveten ungdomskänsla
sitter han utanför alkovens fördragna
gardiner och beundrar hennes jämna andedrag,
hennes kjolar, som ligga på en stol,
hänryckt utan att • veta hvarför af den unge
mannens beskyddande ömhetskänsla för den
första kvinnan, som väckt hans hjärta.
Scenen, där han är sagoberättare, är en
liten pärla af idyll och humor. Men Grim
kommer, och Artus går, och den store
tänkaren öfverraskas af sin lidelse, när han
ser det besudlade barnet, som ödet fört
i hans väg, och flickan kommer att älska
honom med blind, passionerad, för henne
förut okänd ömhet. Hon är en
förunderlig blandning af Goethes Margareta i Faust
och Dumas fils’ Marguerite i Kameliadamen.
Det finnes ju ingenting onaturligt eller
dunkelt i allt detta, om också ramen för
det hela visar, att historien snarare är
tänkt som en diktarfantasi än som ett stycke
verklighet. Men problemet finnes verkligen,
och det rör sig om Grims kärlek. Själf
föreställer han sig, att den skall blifva
något, hvilket skall fylla tomrummet i hans
lif, Sagnil skall bli hans själs leksak, när
han är trött på tankar. Men kärleken är
icke den bagatell, Grim tänkt sig, och
hans förträffliga uträkning, att han skall
dela sitt lif mellan vetenskapens Gud och
kärlekens Mammon och bli en hel
människa genom att vara två halfva går ej att
förverkliga, ty Sagnil är svartsjuk på
vetenskapen, Grim gör eftergifter, och den
stackars Artus, som leker med sin
sagoprinsessa, finner snart, att hans älskade
fosterfar står under en mystisk förtrollning
af hans nya lekkamrat, och ehuru han ej
fullt fattar, att prinsessan vill bli slottsfru,
begriper han dock så mycket, att hans far
ej längre är hans, och i en nattscen blir
det Artus, som befaller Grim: välj mellan
henne och mig! Grim väljer sonen och
Sagnil flyr ut i vida världen.
Den fantastik, som nu följer, verkar
icke öfvertygande. Grim sörjer Sagnil, och
han hypnotiserar Artus för att genom hans
fjärrskådande blick få veta något om
Sagnil. Artus, det bräckliga barnet, sjuknar
och dör, och Grim tager pilgrimsstafven
Detta motiv har något af melodram, och
melodram blir så lätt farsaktig. Vi tro
ej på Grim som trollkarlshypnotisör,
och för öfrigt sätter detta en fläck på hans
karakter, som gör, att ingen läsare förlåter
honom, ty kallt experimenterande kan nog
Grim vara, men detta är grymt. Detta
söfvande af det värnlösa barnet inger oss
en känsla, som närmar sig fasa. Hans
möte med Sagnil i en modern bälsalong,
där hon, omsvärmad af tillbedjare och
kurtiserad af Sylvester, låter förmå sig att
medfölja honom till slottet, skulle ej i och
för sig föranleda till någon anmärkning,
blott det vore del af en pjes, mera
realistisk och mindre idealistiskt anlagd än
denna, men stämningen af idédrama
försvinner, och den rätta illusionen vill ej
infinna sig. Styckets sista akt har för
mycket af frågetecken för att verka som punkt,
med ett ord det är ingen afslutning, det
hugger sönder knuten, men det löser den
ej. Grims passion har växt honom öfver
hufvudet, och Sagnils själ är förgiftad af
hela det kurtislif, hon fört; hennes kärlek
till Grim är nu hälften hat, och hon roar
sig med att plåga honom. Han råkar i
ett raseri, som gör honom vansinnig, han
beter sig som en dåre på ett hospital och
slutar med att sticka ihjäl henne. Om man
öfverhufvud taget accepterar denna
dolkstöt, kan man dock knappast ursäkta
honom, att han icke dödar sig själf efteråt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
