Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Öfversikt af nyare dansk målarkonst. Af N. V. Dorph. Öfversättning från författarens manuskript. Med 6 bilder (Fortsättning och slut)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
368
N. V. DORPH.
tecken och sinnebilder, som endast kunna
fattas med katalogens långa förklaringar
i minnet — de äro ej konst utan
läroboksabstraktioner. Konst är ett lefvande
budskap från själ till själ, en sinnets
förtrollning, en omedelbar stämningsväckare,
och konsten förliks dåligt med filosofi,
till och med om den är många
gånger djupsinnigare än Willumsens, men i
alla fall är det någonting särdeles
tilldragande att se en konstnärssjäl kämpa
så hårdt för att nå det oupphinneliga!
Denna rastlöshet, denna flinthårda vilja
skulle kunna gå långt, om blott där
funnes någon möjlighet att bana väg.
Willumsen är symbolist. Han
symboliserar ljud- och synförnimmelser,
själsstämningar, idéassociationer, som det
uppöfvade eller tänkta fenomenet har
ingifvit honom. Han suggererar dessa
intryck på åskådaren — icke genom att
återgifva scenen såsom den tilldrog sig,
utan genom att inskjuta allehanda tecken
och figurer, hvilkas underförstådda
betydelse först blir klar för en genom
skrifna ord.
Exempel: Montagnes russes. »De två
gröna linierna upptill beteckna
liniever-kan af rutschbanan (som icke synes).
Färgerna och behandlingssättet skildra
scenens grella fulhet.» Stenbrytare i en
frodig bergstrakt. »Gemsen med vingar
och simfötter symboliserar bergens fria
djurvärd under det människan måste
arbeta i sitt anletes svett.» Två
bretagne-kviinior säga hvarandra farväl.
»Linierna i figurerna (de falla åt hvar sin
sida) skola åskådliggöra den dubbla
rörelsen i vändning och gång; solfläckarna
omkring dem skola föröka intrycket af
scenens oro.» O. s. v.
Den naturliga konsekvensen af dessa
sträfvanden skulle ju leda till sådan
absurditeter som t. ex. att tillsätta en mot
ändamålet svarande parfym och
beledsaga förevisningen af bilden med därtill
passande musik för att äfven incitera
lukt- och hörselorganen.
Det är klart, att Willumsen i sin
reformatoriska ifver har öfverskridit
gränsen för hvad målarekonsten med sina
medel och i följd af hela sin natur är i
stånd att uttrycka.
Jag säger icke att konstnjutningen
skall vara som en lek och lätt att fatta;
den verkligt stora och egendomliga
konsten gömmer hemligheter, som icke
uppdagas af en hvar, utan som man blott
genom andlig ansträngning och
uppmärksamhet kan tillegna sig. Men
konstverkets fulla förklaring måste kunna sökas
uteslutande i verket själft, vid ostördt
hängifvande åt det ensamt, och ej vara
beroende af några utanförstående
»detta-skall-vara-Troja»-anvisningar i katalogen.
Jag vet icke om utställningen i
Stockholm inrymmer en tafla af Willumsen,
som var att se här 1895, en tafla som
i katalogen ej hade något namn utan
endast betecknades med en lång
redogörelse för innehållet. Den visade i
midten ett berglandskap samt på sidorna
framställningar af symboliska figurer,
och den kunde — bättre än förut
anförda exempel -— tjäna till att illustrera
det ofvan sagda. Den verkade som
helhet alldeles utan dekorativ hållning
(hvi-ket alltid kunde hafva gett den
konstnärligt berättigande), och sanningen i dess
elementära filosofiska betraktelser insåg
man mycket fortare i förklaringen än
genom bildens hårdragna liknelser.
Öfverallt i Willumsens produktion
stöter man emellertid på detaljer, som
imponera lika mycket genom konstnärlig
fulländning i formen som genom andlig
mogenhet i tanken. Willumsen behöfver
alldeles icke den stora sammanplockade
apparaten af ganska allmänna
djupsinnigheter — hvilka blott skymma hans
egna drag — för att verka betydande.
Han är det långt klarare och mera fatt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
