Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Historietter. Af Hjalmar Söderberg - 3. Registratorn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HISTORIETTER.
Af HJALMAR SÖDERBERG.
3-
registratorn.
SA, är han död. Ja, herregud, vi
måste ju alla den vägen gå.
Han var en stilla och fredlig man.
Han skötte sitt och lämnade andra i fred
och lånade aldrig pengar; det behöfde
han heller icke, ty han hade räntor.
Men han hade en liten skruf lös.
Jag minns honom såväl från
familjebjudningarna i mina uppväxtår. Han
var registrator i ett ämbetsverk. Han
var väl då närmare femtio år, en liten
fin och allvarlig man; man kunde icke
se något allvarligare. Han brukade trippa
af och an i herrarnes rum med ena
handen innanför rockslaget och den andra
på ryggen och med en inåtvänd min af
sjuklig humorist; i själfva verket var han
också en obotlig hypokonder. Då och
då kastade han in ett ord i samtalet,
vare sig det rörde politik, befordringar
eller historier. Han var alltid på höjd
med hvad som sades, oaktadt han
tycktes gå för sig själf i sina egna tankar;
men han drack nästan ingenting, icke
heller rökte han.
Men det kunde också hända någon
enstaka gång, att han var vid ett annat
slags lynne.
Han ville då vara rolighetsminister.
Vi barn hade en gång på en
julbjudning roat oss tappert i vårt särskilda
rum, där vi fingo leka lekar och föra
väsen så mycket vi ville. Registratorn,
som den kvällen mer än vanligt
beklagade sig öfver sin envisa hufvudvärk,
hade tagit sin tillflykt från herrarnes rum
in till oss; där satt han tyst och stilla
i en vrå med hufvudet i handen och be-
traktade oss och våra lekar. Han
liknade då en sjuklig och gammalklok liten
gosse med gråsprängdt här och skägg
— han bar skägg à la Napoleon III —
som icke fann sig riktigt hemmastadd
hvarken bland barnen eller bland de
vuxna. Då vi slutligen blefvo utkallade till
supén, fingo vi det infallet att tåga ut i
gåsmarsch. I en lång rad kommo vi
alltså utmarscherande i matsalen, röda
och varma; jag gick i tëten, emedan jag
var längst. Då vi kommo ut, möttes vi
af en ohäjdad munterhet. Jag vände mig
om, emedan jag misstänkte att vår
gåsmarsch icke gärna i och för sig kunde
göra en så stormande lycka. Jag
glömmer aldrig hvad jag då såg. Efter oss
kom som en afslutning på gåsmarschen
den lille registratorn hoppande kråka. Ja,
han hoppade verkligen kråka mycket bra;
glasögonen guppade upp och ned på
hans stora böjda näsa, som var alldeles
för stor för en så liten man. Vid första
anblicken ryste jag till; jag förstod icke
hur någon kunde skratta, och det
oaktadt skrattade jag själf med. Då
registratorn såg, hvilken lycka hans infall
gjorde — hans hustru särskildt skrattade
så att magen hoppade — fortsatte han
ännu en stund att hoppa kråka; han
hoppade kråka två hvarf kring salsbordet
alldeles ensam.
Mina ögon sökte ofrivilligt hans son,
en halfvuxen femton års gosse liksom
jag. Han hade gått och ställt sig i ett
hörn, längst inne i skuggan.
Då registratorn slutat att hoppa kråka,
började han ett samtal med min far om
sin morbror justitierådet, om hvilken
tidningarna hade meddelat ett rykte att han
skulle komma att inkallas i konseljen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
