Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Snyders och hans taflor på Nationalmuseum. Af John Kruse. Med 4 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5i8
john kruse.
FRANS SNYDERS. HUFVUDET ETSADT AF A. VAN
DYCK, DET ÖFRIGA GRAVERADT AF J. NEEFS.
iius och Paul de V.), själfva barnlösa, gjorde upp
för fördelning af sin betydliga förmögenhet,
ser man dem med mycken kärleksfull
omtänksamhet ihågkomma sina fränder och
vänner samt de fattiga, hvarjämte kollegerna i
Lukasgillet fingo 70 gulden, af hvilka de
strax använde 40 till att göra sig en glad
stund i ett värdshus. Alltnog, det lilla man
känner om Snyders bestyrker det intryck
hans porträtt göra och som på tal om v.
Dycks härliga dubbelbild af Snyders och hans
fru i Kassel beskrifves af Max Rooses på
följande vackra sätt: »Han har ett
påfallande fint hufvud med brunt hår och skägg af
samma färg, ansiktet är magert, draget öfver
ögonen är drömmande, och på det hela ser
han ut att vara likaså svag till hälsan som
godhjärtad. Det ljusa, rena ansiktet
upplyses likasom af en mild inre låga, som är
själens adel, den högre anden, som strålar
igenom det bräckliga kroppsliga omhöljet.
Själs- och kroppstillstånd stå tydligen att
läsa i denna genomskinliga gestalt, som är
anspråkslös i hållning och färg, stilla och
dock liflig, full af enkelhet och på samma
gång förnämhet.» Liksom många människor
med »bräcklig sundhet» blef Snyders en
gammat man. Han dog 78 år gammal 1657
efter att i 10 år ha varit enkling.
Af denne mästare, hvilkens flesta arbeten
befinna sig utanför hans fädernesland — det
högsta antalet på ett ställe utgör i Madrid
23 och i Petersburg 16 —, äger vårt
Nationalmuseum 4 arbeten, af hvilka 2 stilleben
och 2 djurbilder. Det ena stillebensstycket
är synnerligen typiskt i sitt stora format och
hela det präktiga dekorativa arrangementet
med det i midten upphängda bruna rådjuret,
den klarröda hummern på sin blåhvita
Delf-ter-tallrik, den gråa hägern, det mörka
vild-svinshufvudet, knippan af brokiga småfåglar,
den förgylda skålen med drufvor, sparrisen,
kronärtskockorna och apelsinerna — och så,
kring allt det döda, några små djur, som
bryta stillheten med sitt lif, en gråbrun liten
apa, hvars putslustighet tyglas af en kedja,
samt en blågrå papegoja, som retas med en
skällande hund. Vill man se, hur typiskt
ett dylikt stilleben är, behöfver man blott
kasta ögat på det stora stycke af Snyders’
lärjunge Jan Fyt, som hänger helt nära i
samma sal och där man återfinner en god
del af ingredienserna i Snyders’ tafla, från
rådjuret i midten till hägern och småfåglarne
nedanför. Fyt har dock utelämnat både
frukterna och de lefvande djuren och genom att
placera sina döda djur ute i skogen mot en
bakgrund af träd och hänga upp ett
praktfullt rödviolett skynke uppnått en mera
enhetlig dekorativ effekt, under det Snyders’
tafla gör ett mindre beräknadt, mera osökt,
naturligt intryck. Det andra af Snyders’
stilleben, som hänger i ett af kabinetten vid
sidan af franska salen, är betydligt mindre och
består helt enkelt af en smärt förgylld skål
med några grenar af hvita och blåa drufvor
stående i en nisch och nedanför omgifven af
litet blåhvit fajans, ett par kristallsaker,
några fikon, granatäpplen och apelsiner. Den
lilla taflan gör ett synnerligen elegant, fint
och ändock friskt intryck och påminner i mitt
tycke om franska 1700-tals-stilleben, sådana
Nationalmuseum äger dem af utsöktaste slag
(Desportes och Oudry).
Hvad Snyders’ djurtaflor i Nationalmuseum
beträffar, är den ena icke särskildt
märkvärdig. Den föreställer en hvit hund, som
sätter sig i försvarsposition mot en kollega,
hvilken synes ämna störa honom i hans frosseri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
