Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Vilse. Af Ernst Didring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
564
ernst did ring.
Mikko skrattade till vildt, där han
stannat. Han slog med stafven omkring
sig som för att hålla någon ifrån sig,
och han skrek: »Djäfvul! Hvita djäfvul!
Skratta inte! Dö!» Mikko stormade i
väg på skidorna, under det fradgan stod
honom om munnen och förbannelserna
hojtade i fjällen omkring. Ögonen lyste
på honom som på en varg, och svetten
dröp nedför pannan, medan han ideligen
skrek och slog med stafven kring sig
och med en förfärlig fart rutschade
nedför. Några gånger vacklade han och
fick jämnvikten igen, men till slut kommo
skidorna i kors, och Mikko gjorde ett
par volter i luften, slog mot något hårdt
och svimmade.
När han vaknade igen, satt han länge
och stirrade fånigt mot söder, där en
röd ljusning började komma tillbaka.
Mikko nickade mot gryningen och
drog sina skidor ur snöväggen, där de
lågo inbäddade. När han så skulle resa
på sig, fick han se, att det var något,
märkvärdigt med den där snöväggen
längre bort.
Han snörde af skidorna och
plumsade fram genom drifvorna. Det såg ut
som trä — Mikko kände sig för med
handen, och så, som det skulle varit den
naturligaste sak i världen, fick han fatt
i en dörr och skuffade upp den.
Mikko stod inne i en liten mörk
trähydda, blottad på ljus, så när som på
det, hvilket föll in genom dörren, som
Mikko lämnat på glänt- efter sig. På
golfvet låg det fullt med snö, och en
stor drifva hade yrt upp kring en kamin.
Längs sidorna skymtade det britsar, och
dit kraflade sig Mikko och lade sig,
sedan han lyckats få igen dörren.
Mikko låg vaken länge. Ibland knäppte
det till i trävirket, när kölden bet i
stockarna, men Mikko tyckte han hade det
så varmt och godt. Han låg alldeles
stilla och småskrattade för sig själf och
såg på en smal, röd strimma, som föll
in genom någon spricka och drog ett
streck af blod midt i det svarta mörkret.
Ute blef det allt kallare, och när
natten kom igen och den bistra kylan trängde
in i kojan, där Mikko låg, hade han
ännu inte rört sig, sedan han liksom i
sömnen stoppat munnen full med mossa,
som legat kvar på britsen.
Kylan kom kall som stål och vandrade
omkring sofvaren därinne hela natten,
och när den timslånga gryningen, som
aldrig blef till dag, återigen blodade
fjälltopparne, låg Mikko i en blek sömn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
