Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Ellen Hartmann. Af Emil Grandinson. Med 4 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
574 emil grandinson.
ELLEN HARTMAN (1884).
saga dem med ord, som vilja vara
sympatiska och uttrycka den beundran för
hennes rika gåfvor, för hennes kraftiga, friska,
ursprungliga temperament och för hennes
ärliga arbete, som ingen kan eller vill
förneka henne. Tvärtom vilja vi vid ett
sådant tillfälle säga endast det bästa vi — för
att vara rättvisa och ärliga — kunna.
Det kan då tyckas vara en dålig
början att tillåta sig en påminnelse om att
fru Hartmann redan i ett och ett halft
decennium stått i vår främsta scens främsta
artistled, ty om den satsen är sann, att
damer öfver 25 år ej hafva någon ålder, så
torde den gräns, vid hvilken man bör sluta
att räkna en ingenue-skådespelerskas år med
hög röst, böra sättas ännu några år tidigare.
Men det ordspråket har ej rätt, då är
fransmannens riktigare: »ön a 1’àge qu’on semble
avoir», och ho vill då bestrida fru
Hartmann hela den första ungdomens fraicheur
och behag? Och de gångna åren hafva
heller intet förtagit af hennes rika och
lyckliga naturel, hon har samma oreflekterade
behag, samma solskenslynne, samma enkla
och sannt naiva känslighet och samma
friska, käcka kurage som någonsin. Har hon
då stått stillar Ingalunda, hon har arbetat
mer än de flesta, hon har skaffat sig
teknisk rikedom i detaljerna, en färdighet och
smidighet i tal och gest, som utan tvifvel
kostat mycken möda, och hon har utvidgat
sitt fält åt alla möjliga håll, spelat de mest
olikartade nya roller. Men hvad är det
då som har trutit? frågar man mig, ty mot
min vilja framlyser under alla dessa
lofor-dande medgifvanden ett beklagande af
något som skulle hafva saknats. Hvad är då
detta?
När framtiden fäller sin dom öfver våra
teaterförhållanden under de två sista
decennierna af detta århundrade och konstaterar
det oerhörda konstnärliga förfall som
inträdt, skall orsaken härtill vara densamma:
den dåliga repertoaren, de utan smak och
omdöme valda nyheterna, det ideliga
idislandet med gamla meningslösa och utslitna
stycken, blott därför att de erbjuda en eller
annan bravourroll för den ena eller den
andra artistens manér, och en rollfördelning,
som visar mycket af en tombolas
nyckfullhet och öfverraskningar men litet af
urskiljning och konstförstånd. Då skall
vederbörandes försvar, att det ekonomiskt burit
sig bra och att publiken varit nöjd, falla till
marken och det nakna faktum stå kvar som
ett stort ansvar. Och detta ansvar skall
kanske vara tyngst från synpunkten af de goda
förmågornas utveckling genom lämpliga
uppgifter till framstående konstnärsskap. Har
Ellen Hartmann ej hållit allt det rika hon
lofvade, har hon ej i samma grad som vi
hoppats utvecklats till en verkligt
framstående konstnärinna, så är detta hennes
repertoars fel. Under sin teaterbanas första
skede utvecklades fru Hartmann jämnt och
säkert -— måhända något ensidigt så till
vida som det var förnämligast den franska
komediens ingenue-typ som hon framställde,
från början sannt, friskt och naivt och
sedan med stigande finess, detaljrikedom och
mjukhet. Det var den unga flickan i
»Odette», i »Falska juveler», i »Lady
Tartuffe», i »Herr Derblays giftermål», i
»Sällskap där man har tråkigt» och slutligen i
»Margot», en af de sista roller hon
spelade, innan hon för en tid lämnade
hemlandet och scenen. I denna sistnämda roll,
som är typisk för denna genre, nådde hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
