Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Ellen Hartmann. Af Emil Grandinson. Med 4 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5 76
emil grandinson.
ELLEN HARTMANN SOM SIRI I »I TELEFON».
det granneliga, att denna tid ägnats åt ifriga
och ärliga studier i fransk skådespelarekonst.
Det att hon studerat franska språket och
uppträdt på franska i Paris och därefter
som en fransk »tuktad argbigga» gjorde sitt
återinträde under Constant Coquelins
mäktiga beskydd var ju —• ehuru i sig själft
mycket anmärknings- och aktningsvärdt —
ej af direkt betydelse för hennes
verksamhet å svensk seen. Men dessa studier hade
dragit med sig andra i den franska teaterns
spelsätt, och härigenom hade hennes
Frou-frou, hennes Dora och hennes Cyprienne vun
nit ett obetingadt pius i fransk fart, elan och
elegans, härigenom blef det henne ock öfver
hufvud taget möjligt att spela »M:me
Sans-Gëne», en roll som annars ej ligger för
hennes naturel. De goda sidorna i hennes tolk-
ning äro goda studier — så äro i fru
Hartmanns framställning scenerna med Lefebvre
öfverlägsna dem med Napoleon på grund at
att här den rena yttre tekniken lättare räcker
till och för till målet — för hennes naturel
finnes ytterst obetydligt rum att spela in i denna
figur som den bör spelas, och den bristande
bredden och musten bero uteslutande härpå.
En roll, där hennes franska uppfattning och
teknik gjorde henne lika stora tjänster, men
där hennes friska, omedelbara flicklynne var
bättre på sin plats än hos den fyrtioåriga
marskalkinnan, var Sylvette i Rostands
komedi »Romantik», ett i sig själft
förträffligt stycke, som spelades riktigt bra å vår
seen. Men för resten har fru Hartmanns
talang under dessa senare år af
direktionen exploaterats på ett cirkus- eller
gycklarevis, som hindrat konstnärlig utveckling.
Hon har spelat Agapetus och en tarflig
omplantning af »Unge grefven» i »Vindrufvor»
och 13-årig pensionsflicka, hon har spelat
Heibergs Caroline, en i och för sig präktig
skapelse men i serien àf barnroller något
tröttande och retsam, hon har spelat några
för henne absolut olämpliga
skådespelsroller i »Talismanen», »Offrad» och
»Undangömd lycka», och hon har stupat totalt
omkull på ett försök att gifva Agnes i
»Fruntimmersskolan» och — voila tout! I år kom
en ljusning i direktionens sätt att använda
hennes talang, då hon ändtligen spelade
helt enkelt en ung flicka i »Evig kärlek»,
men strax därefter började gycklet å nyo
med manlig dräkt och frivola kärleksscener
som ung man i »Villa Gaby».
Det är i sanning ett stort ansvar för
en dålig regime, när en god talangs
utveckling tillgodoses på detta sätt. Det faller
oss ej in att klandra fru Hartmann härför;
att hon spelat alla roller man lämnat henne
hedrar henne endast, men direktionen borde
låta sig angeläget vara att finna roller, där
hennes nuvarande höga ståndpunkt som
konstnär kan göra sig gällande och
ytterligare utvecklas, och det är min tro, att
den ej skulle förlora därpå i kronor och
öre; i anseende kan den numera endast vinna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
