Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och bild - N:r 8, Aug. - Krigsminnen. Af Julius Clausen. Öfvers. fr. förf:s manuskript
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IO
DAGBOKEN.
i sin helhet, så att en intresserad läsare
kunde göra bekantskap därmed i första hand,
men dels skulle verket då svällt ut till många
band, dels skulle dess spridning till en större
läsekrets varit omöjliggjord. Man får slå af
på sina ideala önskningar och glädja sig åt
hvad som faktiskt föreligger.
Det är dagboksförfattarnes och
bref-skrifvarnes uppfattning af krigshändelserna
som vi lara känna; det är deras syn på det
sorgliga kriget som göres lefvande för oss.
Utgifvaren har mycket praktiskt indelat det
väldiga stoffet i två hufvudafdelningar: De
som voro hemma — De som voro med.
Vi se ett långt galleri af olika danska typer.
Vi göra bekantskap med öfverlägsna
köpenhamnare, med stillsamma prästgårdsfamiljer,
med lugna och jämna borgare och hysteriska
guvernanter, och bland de stridande skilja
sig snart officerarnes och de talrika frivilliges
från bildade hem gestalter från bondsoldaternas
jämna och trögare typ. Och bland dessa senare
spåras en afgjord skillnad mellan den segare
och kraftfullare juten och den lifligare men
mera veklige och materialistiskt anlagde öbon.
Det är utomordentligt lärorikt att läsa de
bref, som växlas mellan en familj i
Köpenhamn och den yngste sonen i huset, som
deltager i kriget som frivillig. Under det
fadern, en gammal militär, ser förhållandena
med skeptiska och nyktra ögon, är den äldre
brodern en fullständig typ för en
nationalliberal från den tiden med dennes föga
tilltalande blandning af sann och falsk patriotism,
lyriskt högmod och förstockadt trångsinne.
Med ett sådant fenomen för ögonen tycker
man att den annars tvifvel underkastade
frasen: »Ett land får det öde, det förtjänar»,
har sitt berättigande. Ett motbjudande patos,
missbruk af stora ord och ett evigt
sabel-skramlande spårar man också i de bref, som
förskrifva sig från bondsöner med
seminariebildning, isynnerhet ur grundtvigska kretsar.
Men i de egentliga bondsoldaternas bref är
tonen alltid jämn. Vill man försöka fastslå
en genomsnittstyp för den danske bonden,
skall den bäst kunna konstrueras fram ur
dessa bref. De visa oss — så utmärkt
naturligt och mänskligt — ingen uppsluppen
glädje och hänförelse öfver att skola ut med
i kriget, öfver att ryckas bort från hem och
familj för att slita ondt och kanske sätta till
lifvet, Men när det sedan gäller, är det
ingen af alla dessa som kan beskyllas för
omanlighet eller brist på mod. Deras plikt-
känsla är starkt utvecklad, de försöka ej att
undandraga sig hvad som måste ske. Men
när det omsider är öfver, äro de nöjda att
komma bort från fältlifvets strapatser, oafsedt
resultatet. Lugn i sinne och tankegång,
kanske något för spak och fäst vid den kära
maten, men modig och uthållig, när så kräfves,
sådan ungefär är väl den danske bonden.
Eller hvem kan harmas på en fattig sjællandsk
jordarbetare för det han ur djupet af sitt
hjärta utstöter denna suck: »Ja, nu är den
tiden öfver, och Gud gifve, att jag aldrig
må behöfva tjäna kungen mer!» Då
förefaller en bonde från det rika Falster bra
mycket mera jordbunden. När
underkorpralen har lånat hans klocka och strax därefter
blir sårad, tänker »falstringen» först och främst
på att rädda sin egendom. Och den
för-mögne gårdsbrukaresonen, som alltid har sin
matpåse väl försedd, förklarar öppet: »Det
kunde aldrig falla mig in att vara kamrat
med J. L. Jag ser aldrig till att han får
något hemifrån. Pengar är han alltid utan.»
När han kommit i preussisk fångenskap, är
han mycket missnöjd med att han får för litet
smör och för mycket grönsaker, »ty maten
måste väl anses som det viktigaste», skrifver
han hem. Särdeles intressant är det också
att konstatera, huru den religiösa känslan
växer och söker sig tydliga uttryck, ju större
faror soldaten möter.
Här hafva blott några få exempel af
hundratals dragits fram. Men på så godt
som hvarje sida i »Under vor sidste krig»
finnes viktiga bidrag för den, soiri är
intresserad af att studera hjärtan och njurar.
Det är en ypperlig idé Karl Larsen haft,
då han utgaf dessa bref i utdrag, och han
har förtjänt vårt bästa tack för det
smakfulla sätt, på hvilket detta skett. Den
oerfarne läsaren anar icke, huru stor
ansträngning och hur säkert minne ett så voluminöst
utgifvararbete kräfver.
Det] bör ej lämnas oanmärkt, att boken
äfven gifver den uppmärksamme läsaren
tillfälle till själfverksamhet. Man kan t. ex.
sammanställa två olika skildringar af samma
tilldragelse och därvid studera, huru äfven
hågkomster stå under förvandlingens lag.
Det är en bok af stort och beståndande
värde i vår litteratur och en bok som
högeligen måste intressera alla dem i våra grannfolk,
som fråga något efter Danmarks folk och
Danmarks historia. Julius Clausen.
{Öfvers, fr. förf.-s manuskript.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
