Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - En åttioåring. Af Werner Söderhjelm. Med 5 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN ATTIOARING.
delsevis befann sig å Societetshuset,
mottog vår inbjudan att deltaga i vår sexa
samt senare på kvällen, synbarligen värmd
af den entusiastiska hyllning, som på
mångahanda sätt kom honom till del, höll ett
af de vackraste tal vi någonsin hört
honom hålla, om det gamla som går och
det unga som träder i stället, om arfvet
som de bortgående lämna och som de
unga måste bevara, om konstens höga
uppgift särskildt i vårt land, där den
har att vandra upp obanade stigar. Ingen
närvarande skall någonsin glömma den
stämning, som här rådde, och sällan ha
de utöfvande unga konstnärerna och
poeterna som voro med känt sig på detta
sätt sporrade.
Våra tre sista promotioner — vi fira
ju dem fortfarande med all slags
gammaldags ståt — hafva fått sin särskilda
prägel genom den roll Topelius vid
dem spelat. 1890 blef han jubelmagister,
1894 var han jubelskald, ty femtio år
tidigare hade han skrifvit det första af
sina många promotionspoem, och 1897
promoverades han till jubeldoktor. Det
var ett mycket högtidligt ögonblick, då
promotor i den talrika församlingens och
i fosterlandets namn tackade Topelius
för hvad han gjort, särskildt för
ungdomen och studenterna, och då han, medan
publiken som en man reste sig, gick upp
till katedern för att ånyo mottaga de
lärda insignierna. Och liknande
intryck-skola vi troget bevara från många andra
lyftande ögonblick, då Topelius som ende
kvarvarande representant för tider, hvilkas
minne är oss oändligt dyrbart, samlat
kring sig känslor och tankar, befriade
från tyngden af dagsstridernas bekymmer,
och då vi i honom hyllat hvad bäst vi
på andens område ägt.
Björkudden är gästfrihetens
förlofvade land. Dess ägares famn är lika öppen
regnmataren. teckning af akke andersson.
som hans hjärta är varmt, och ingen
lämnar detta ställe utan att föra med
sig en strimma af den blida sol, som där
sprider sitt sken. Många äro ock
förvisso de, som dit vallfärda. Björkuddens
främlingsbok är en brokig samling af
namn, men ett ytterligare insegel på allas
kärlek till Ljungblommornas skald. Han
är sällan besvärad af besöken, äfven då,
såsom det kan hända, gästernas antal
öfverstiger det, som skulle rymmas i huset,
och de få slå sig ner på tufvor och
lindor. Och han vet, att när till exempel
hela skolor göra sina utfärder dit, de
unga därifrån medföra intryck, som skola
göra dem godt.
Skalden nöjer sig då med att
små-mysande vandra omkring bland lederna
och säga några ord till alla gemensamt.
Ett verksamt deltagande i större
samkväm är honom öfver hufvud svårt på
grund af hans tilltagande svaga hörsel.
Men komma där till honom en dag, då
krafterna äro som bäst, några få äldre
vänner eller någon yngre bekant med
lust att höra om tider och människor
som gått, så kan han ur sitt rika
minnes gömsle taga fram den ena bilden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
