Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Den hvita boken. Af Rafael (förf. till »En passionshistoria»)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN HVITA BOKEN.
2 7
■— Låt oss dela jämt — lille broder —
sade han — om Helena blir min — så
har du Beatrice kvar — som dina
drömmar skapat — och som du kan drömma
vackert om. Jag lämnar henne dig gärna
— då jag tar Helena. —
Jag gick fram och fattade om hans
arm och sade:
— Jag är den store och starke af oss
två — jag kan gunga dig på mina
armar än i dag — ehuru du är en hjälte
inför människor - lämna Helena! —
Han log ännu — men hans bliçkar
lågo öfver mig som kallt stål.
— Låt oss vara vänner — lille bror —
sade han och bäfvade under mitt grepp.
I morgon ska vi göra en lustfärd
samman •— och då ska vi komma öfverens
om Helena — och du skall bli nöjd —
ty du skall ej se mig äga henne.
Jag förstod att jag skulle bort och
släppte tyst mitt tag. Min bror är ej
modig och stark — men mäktig inför
människor — och de skola hjälpa honom
få bort mig.
Jag satte mig tyst ned och han såg
leende på mig — så som han ser på sina
kopplade hundar.
I natt skall jag rädda Beatrices själ.
Annu är det endast morgon — jag
tänker — men skrifver ej mer — — —
Det skall stå i den hvita boken om
hur jag räddar Beatrice. — Men det
skall vara riktigt färdigt — mer färdigt
än något annat i den bruna boken. Det
är mycket som ej får komma in i den
hvita — jag skall gallra ut. — Men jag
skall skrifva nu då jag är ensam — så
att jag klart ser hur jag skall handla.
Det får ej stå i den hvita att den
blodrödt sjunkande solen blef min vän —
och att jag stirrade mig blind i den tills
jag ej mer kom ihåg hur jag gungat
Gregorius på mina armar — hur jag
burit honom genom stormen. Han bär
ej mer några gula lockar — de ha fallit
— han är slät i hufvudet.
— Min bror — hvarför växte du dig
så stor —- att du trodde dig ha rätt
öfver Beatrices själ?? — Jag är hennes
ende -—• käre broder — om hon ock ej
mer ser mig! —
Den onde anden som bor i den
mörkröda kvällssolen skall tjäna mig. Ty
jag har brännt den straffande Guden —
och han kan ej tjäna mig. — Men anden
med den röda kappan växer i lågorna —
han skall vara i min hand —• tills jag
kastar honom bort — han får ej synas
på de hvita bladen — ty hans händer
äro blodiga. —
— Beatrice — Beatrice — bakom
solens sjunkande skifva flammar högt en hvit
låga — det är din själs pånyttfödelse! —
— Genom dig är jag stark. Andra
äro modiga genom berömda verk — men
ingen har ännu för det godas skull
vågat darra och fasa för sig själf. Men
jag är den starke som för din skull skall
gå till de fördömdas rike — där inga
själar finna ro.
Natten kommer — den tysta —
mörka natten — då räfvarne lämna sina
kulor så ljudlöst att älfvorna som smyga
till dans ej höra dem.
Den gamla skall skria högt — och
hennes hvita hår skall resa sig på ända —
och hon skall döda mig med sina
blickar. — Nu sofver hon och mina starka
armar skola sätta skåpet för hennes dörr
så lätt som vore det en stol — ty om
hennes blick träffar mig förlamas min
hand med vapnet.
— Stackars min bror —- hvarför äro
ej längre dina blickar oskyldiga? — Jag
skall ej se dem i mörkret. —
Lilla höstblad —- du skall sofva med
violinens slumrande strängar öfver ditt
hufvud — att den ej må hindra mig
att göra det goda — o — att du i
morgon sluppe vakna! —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
