Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Edvard Swartz. — Carl Gustaf Sundberg. Minnesteckning af Frans Hedberg - 1 - 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
38
FRANS HEDBERG.
edv. swartz som hamlet (i853).
styrkan åter i intuitionens djup och
karakteristikens skärpa, i ett rikt och harmoniskt
inre lif, som tryckte sin prägel på den
tankedigra pannan och den halft vemodiga, halft
sarkastiska blicken.
Till det yttre lugn och stilla gick han
där under de första åren, liksom en ny
Sven Dufva
»och väntade på bättre tid, och så bröt kriget ut»
— kriget mot de förutfattade
meningarna, striden om konstnärsnamnet, som
han föresatt sig att eröfra.
Den svagsinte Anton i »Rosen på
Tistel-ön» var det första, ännu stapplande steget
mot det fjärran hägrande målet, Edgai■ i
»Kung Lear» det andra. Men ännu voro
motståndet utifrån och de tekniska bristerna
hos honom själf icke besegrade, och det
blef mera på komediens än på sorgespelets
område som de första lagrarna skördades.
Det var ädlingen, det var den fine,
distingerade världsmannen som började fram-
träda ur den stillsamme nybörjarens något
skrofliga puppa, och det dröjde nu icke
länge, förrän vingarna växte på den
frigjorda fjäriln och växte starka nog att bära
honom till ljusare rymder.
Dauphin i Delavignes »Ludvig XI» var
en af stationerna på vägen dit, Fursten i
Häckländers »Den hemliga agenten» likaså,
Baroneten i »Sullivan» ytterligare en, och
vid femtiotalets ingång började både kritik
och publik enas om att det fanns en
lofvande skådespelare, som hette Edvard
Swartz.
2.
Det var baron Knut Bonde som
återbördade honom åt den kungliga scenen, i
hvars något stelnade ådror denne raskt
beslutande och verkställande direktör föresatt
sig att ingjuta ett friskare och mera lifligt
pulserande blod. Att transfusionen
lyckades, därom bära den tidens offentliga
uttalanden vittne, och säkert är att ett starkt
uppsving visade sig på både det lyriska
och det dramatiska området. På det förra
hade den nye teaterchefen debuterat med
»Profeten» hvars uppgående sol nästan
fördunklade Meyerbeers musik. Icke långt
därefter kom »Hamlet», som nu efter åtta
års hvila för första gången uppfördes i sin
ursprungliga gestalt, sedan förut en af P.
A. Granberg verkställd och af
teaterdirektören G. F. Åkerhjelm öfverarbetad
prosa-öfversättning gifvits ända sedan 1819.
Den unge skådespelarens debut denna
kväll blef en triumf, hvilken helt säkert kom
som en öfverraskning för de flesta
närvarande. Farhågorna hos dem, som
intresserade sig för honom, voro icke ringa, tviflet
hos dem, som gjorde anspråk på att vara
sakkunniga, var djupt grundadt, och äfven
de likgiltiga, som gått dit af vanlig
nyfikenhet, kände sig oroliga för utgången. Men
redan från sitt första inträde i
konungage-makets smickermättade atmosfer, redan från
sin första replik:
»Mer än din frände, mindre än din son»,
tog han uppmärksamheten fången
genom den ädla sorg, som uttalade sig ur
hvarje hans drag, ur hela den
grubbeltyngda gestalten, som stod borta i salens
bakgrund och hvars halfhögt uttalade ord
nådde till den stora salongens aflägsnaste
vrå. Att steg för steg följa hans återgifvande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
