Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Edvard Swartz. — Carl Gustaf Sundberg. Minnesteckning af Frans Hedberg - 2 - 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
42
FRANS HEDBERG.
gustaf sundberg (l86l).
litteraturens dagsländor som
skådespelarkonstens örnar kunna matas, om också
dess sparfvar kunna frodas och finna sig
väl utaf kosten.
När Edvard Swartz den 31 maj 1881
i Frans I:s roll sade sitt farväl åt den
svenska skådeplatsen, kunde den tragiska
musan med allt skäl draga sorgdoket öfver
sitt änne, ty hvem skulle väl, efter honom
föra hennes runor med den äran? Ännu
funnos ju kvar de tvenne, som med honom
delat segern och lagrarna, nämligen Elise
Hwasser och Axel Elmlund; men man höll
icke längre på traditionerna från det
förflutna, och det dröjde häller icke länge,
förrän äfven de drogo sig tillbaka. De
kände bittert nog, att de icke längre funno
några sympatier för sina sträfvanden, och
man kan icke förtänka dem, att de ej ville
nöja sig med att för alltid stiga ned från
koturnen och endast återgifva
nutidsmänniskor i all deras nyktra prosa, så litet
ägnad för deras konstnärliga egenskaper.
Äfven Edvard Swartz kände i luften
omslaget i både de styrandes och publikens
smak, och 0111 också hans svaga hälsa ålade
honom ökad försiktighet, när åldern nalka-
des, så var nog icke den det enda skälet
till hans frivilliga afgång. Han ville icke dröja
till dess man äfven 0111 honom skulle säga
att han var för gammal; han föredrog att
gå bort i stället för att stiga nedåt, och
han var lycklig nog att kunna få draga sig
tillbaka inom hemmets lugna värld för att
söka hvila efter ett dagsarbete, som för
honom varit mera ansträngande än för de
flesta. Sällan syntes han sedan dess för
den yttre världen, men med vaket intresse
följde han växlingarna inom den konst, som
han så länge tillhört, och medan hans
hustru ännu kvarstod vid den dramatiska
scenen, kunde man någon gång se honom
som åskådare vid dess föreställningar,
hvilkas värde han icke förnekade, 0111 han
också icke var blind för deras brister. Han
försummade häller icke att stundom besöka
deri nya, enskilda skådeplats, dit redan förut
det högre dramat öfverflyttat, uppburet af
några nya och friska krafter, af hvilka han
hoppades mycket för den kommande tiden.
Vill man nu söka att i en brännpunkt
sammanföra några af de egenskaper, hvilka
gjorde Edvard Swartz till den utmärkte
skådespelare som han blef, så bör man
först framhålla hans djupgående själsbildning,
hans oafbrutna, allvarliga arbete för
utvecklandet af sin teknik och hans stränga
kraf på sig själf, därför att han ville arbeta
med ett material så fläckfritt som möjligt
i denna ofullkomliga värld. Och man må
säga så mycket man vill, att konstnärens
enskilda lif icke kommer hans konstyttring
vid, så förblir det dock alltid en sanning,
att den enskilda personlighetens seder och
vanor trycka sin prägel på allt
konstnärsskap och i synnerhet på skådespelarens.
Om någon behöfver stå på höjden af sin
tids bildning, så är det han; om någon bör
föra ett ordnadt och aktningsvärdt lefverne,
så är det också han, ty spåren af ett
oregelbundet lif och af lössläppta lidelser kunna
icke annat än vanpryda dens panna och
gestalt, som för sin samtid skall framställa
mänsklighetens heroer. De gagna honom
icke heller, när det gäller att framställa
dess afskum, ty det finnes intet af
konstverkets storhet i fotografibilden af en
förfallen existens, och skådespelaren måste stå
’öfver sin uppgift för att kunna intränga i
dess innersta djup.
Det var detta som Edvard Swartz gjorde,
och det är därför som hans bild icke för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
